Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Matteus 25 Bible Online

Matteus 25 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Matteus 25

¹Då varder himmelriket likt tio jungfrur, som togo sina lampor, och gingo ut emot brudgummen.

²Men fem af dem voro visa, och fem fåvitska.

³De fåvitska togo sina lampor, och togo inga oljo med sig;

⁴Men de visa togo oljo i sin kärile, samt med lampomen.

⁵Då nu brudgummen dröjde, blefvo de alla sömniga, och sofvo.

⁶Men om midnattstid vardt ett anskri: Si, brudgummen kommer; går ut emot honom.

⁷Då stodo alla de jungfrurna upp, och redde sina lampor till.

⁸Då sade de fåvitska till de visa: Gifver oss af edra oljo; ty våra lampor slockna.

⁹Då svarade de visa, sägande: Ingalunda; på det både oss och eder icke skall fattas; utan går heldre till dem som sälja, och köper till eder sjelfva.

¹⁰När de gingo och skulle köpa, kom brudgummen; och de, som redo voro, gingo in med honom i bröllopet, och dörren tillstängdes.

¹¹På det sista kommo ock de andra jungfrurna, och sade: Herre, Herre, låt upp för oss.

¹²Då svarade han, och sade: Sannerliga säger jag eder: Jag känner eder intet.

¹³Vaker fördenskull; ty I veten hvarken dag eller stund, när menniskones Son är kommandes.

¹⁴Ty lika som en man, den utländes for, kallade sina tjenare, och fick dem sina ägodelar i händer;

¹⁵Och fick enom fem pund, enom tu, och enom ett, hvarjom efter hans magt; och for straxt bort.

¹⁶Då gick den bort, som fem pund hade fått, och handlade med dem; och vann annor fem pund.

¹⁷Sammalunda ock den som tu hade fått, vann ock annor tu.

¹⁸Men den som ett hade fått, gick bort, grof i jordena, och bortgömde sins herras penningar.

¹⁹En lång tid derefter kom de tjenares herre, och höll räkenskap med dem.

²⁰Då steg han fram, som hade fått fem pund, och sade: Herre, du fick mig fem pund; si, annor fem pund hafver jag vunnit med dem.

²¹Då sade hans herre till honom: Ack! du gode och trogne tjenare, öfver en ringa ting hafver du varit trogen, jag skall sätta dig öfver mycket; gack in i dins herras glädje.

²²Då gick ock den fram, som hade fått tu pund, och sade: Herre, du fick mig tu pund, si, annor tu hafver jag vunnit dermed.

²³Då sade hans herre till honom: Ack! du gode och trogne tjenare, öfver en ringa ting hafver du varit trogen, jag skall sätta dig öfver mycket; gack in i dins herras glädje.

²⁴Då kom ock den fram, som hade fått ett pund, och sade: Herre, jag visste, att du äst en sträng man; du uppskär der du intet sådde, och upphemtar der du intet strödde.

²⁵Och jag fruktade mig, gick bort, och gömde ditt pund i jordene; si, här hafver du det dig tillhörer.

²⁶Då svarade hans herre, och sade till honom: Du onde och late tjenare; visste du, att jag uppskär der jag intet sådde, och upphemtar der jag intet strödde;

²⁷Så skulle du hafva fått vexlarena mina penningar; och när jag hade kommit, hade jag ju fått mitt med vinning.

²⁸Derföre tager af honom pundet, och gifver honom, som tio pund hafver.

²⁹Ty hvarjom och enom, som hafver, skall varda gifvet, och han skall hafva nog; men den som icke hafver, det som han hafver, skall ock tagas ifrå honom.

³⁰Och den onyttiga tjenaren kaster uti det yttersta mörkret; der skall vara gråt och tandagnisslan.

³¹Men när menniskones Son kommer i sitt majestät, och alle helige Änglar med honom, då skall han sitta på sins härlighets stol.

³²Och för honom skola församlas all folk; och han skall skilja dem, den ena ifrå den andra, såsom en herde skiljer fåren ifrå getterna.

³³Och fåren skall han ställa på sina högra sido, och getterna på den venstra.

³⁴Då skall Konungen säga till dem, som äro på hans högra sido: Kommer, I mins Faders välsignade, och besitter det riket, som eder är tillredt ifrå verldenes begynnelse.

³⁵Ty jag var hungrig, och I gåfven mig äta; jag var törstig, och I gåfven mig dricka; jag var husvill, och I herbergaden mig;

³⁶Nakot, och I klädden mig; sjuk, och I sökten mig; jag var i häktelse, och I kommen till mig.

³⁷Då skola de rättfärdige svara honom, och säga: Herre, när sågom vi dig hungrigan, och spisadom dig; eller törstigan, och gåfvom dig dricka?

³⁸När sågom vi dig vara husvillan, och herbergadom dig; eller nakotan, och kläddom dig?

³⁹Eller när sågom vi dig sjukan, eller i häktelse, och kommom till dig?

⁴⁰Då skall Konungen svara, och säga till dem: Sannerliga säger jag eder: Det I hafven gjort enom af dessa minsta mina bröder, det hafven I gjort mig.

⁴¹Då skall han ock säga till dem på venstra sidone: Går bort ifrå mig, I förbannade, uti evinnerlig eld, som djeflenom och hans änglom tillredd är.

⁴²Ty jag var hungrig, och I gåfven mig icke äta; jag var törstig, och I gåfven mig icke dricka.

⁴³Jag var husvill, och I herbergaden mig icke; nakot, och I klädden mig icke; jag var sjuk och i häktelse, och I sökten mig icke.

⁴⁴Då skola ock de svara honom, och säga: Herre, när såge vi dig hungrigan, eller törstigan, eller husvillan, eller nakotan, eller sjukan, eller i häktelse, och hafvom icke tjent dig?

⁴⁵Då skall han svara dem och säga: Sannerliga säger jag eder: Hvad I icke hafven gjort enom af dessa minsta, det hafven I ock icke gjort mig.

⁴⁶Och desse skola då gå uti eviga pino; men de rättfärdige i evinnerligit lif.