Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Matteus 26 Bible Online

Matteus 26 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Matteus 26

¹Och det begaf sig, när Jesus hade lyktat all dessa ord, sade han till sina Lärjungar:

²I veten att två dagar härefter varder Påska; och menniskones Son skall öfverantvardas till att korsfästas.

³Då församlade sig de öfverste Presterna och de Skriftlärde, och de äldste i folket, uti den öfversta Prestens palats, som het Caiphas;

⁴Och rådslogo, huru de måtte få gripa Jesum med list, och dräpa honom.

⁵Dock sade de: Icke i högtiden, att ett upplopp icke varder i folkena.

⁶Då nu Jesus var i Bethanien, i den spitelska Simons hus,

⁷Steg en qvinna fram till honom, och hade ett glas med dyr smörjelse; och göt det på hans hufvud, der han satt vid bord.

⁸Då hans Lärjungar det sågo, vordo de misslynte, och sade: Hvad gjordes denna förspillning behof?

⁹Denna smörjelse måtte man hafva väl dyrt sålt, och gifvit de fattiga.

¹⁰När Jesus det förnam, sade han till dem: Hvi gören I denna qvinnone illa tillfrids? ty hon hafver gjort med mig en god gerning.

¹¹I hafven alltid fattiga när eder; men alltid hafven I icke mig.

¹²Det hon hafver utgjutit denna smörjelsen på min lekamen, det hafver hon gjort mig till begrafning.

¹³Sannerliga säger jag eder, hvar som helst i hela verldene detta Evangelium varder predikadt, skall ock detta, som hon gjorde, sagdt varda henne till åminnelse.

¹⁴Då gick en af de tolf, som het Judas Ischarioth, bort till de öfversta Presterna;

¹⁵Och sade: Hvad viljen I gifva mig, att jag förråder eder honom? Och de vordo öfverens med honom om tretio silfpenningar.

¹⁶Och ifrå den tiden sökte han tillfälle, att han måtte förråda honom.

¹⁷Men på första Sötbrödsdagen gingo Lärjungarna till Jesum, och sade till honom: Hvar vill du, att vi skole tillreda dig Påskalambet?

¹⁸Då sade han: Går in i staden till en, och säger honom: Mästaren låter säga dig: Min tid är hardt när; när dig vill jag hålla Påska, med mina Lärjungar.

¹⁹Och Lärjungarna gjorde som Jesus befallde dem, och tillredde Påskalambet.

²⁰Och om aftonen satte han sig till bords med de tolf.

²¹Och vid de åto, sade han: Sannerliga säger jag eder, en af eder skall förråda mig.

²²Då vordo de svårliga bedröfvade, och begynte hvar i sin stad säga till honom: Herre, icke är jag den samme?

²³Då svarade han, och sade: Den, som med mig doppade handena i fatet, han skall förråda mig.

²⁴Menniskones Son varder gåendes, som skrifvet är om honom; men ve den mennisko, af hvilko menniskones Son varder förrådd; det vore de menniskone bättre, att hon aldrig hade född varit.

²⁵Då svarade Judas, som förrådde honom, och sade: Mästar, icke är jag den samme? Sade han till honom: Du sadet.

²⁶Men när de åto, tog Jesus brödet; tackade, och bröt, och gaf Lärjungomen, och sade: Tager, äter; detta är min lekamen.

²⁷Och han tog kalken, och tackade, gaf dem, och sade: Dricker häraf alle.

²⁸Ty detta är min blod, dess nya Testamentsens, hvilken utgjuten varder för mångom, till syndernas förlåtelse.

²⁹Jag säger eder: Härefter skall jag icke dricka af denna vinträs frukt, intill den dagen jag varder det drickandes nytt med eder i mins Faders rike.

³⁰Och när de hade sagt lofsången, gingo de ut till Oljoberget.

³¹Då sade Jesus till dem: I denna nattene skolen I alle förargas i mig; ty det är skrifvet: Jag skall slå herdan, och fåren af hjorden skola varda förskingrad.

³²Men när jag är uppstånden igen, vill jag gå fram för eder i Galileen.

³³Då svarade Petrus, och sade till honom: Om än alle förargades i dig, så skall jag dock likväl aldrig förargas.

³⁴Sade Jesus till honom: Sannerliga säger jag dig, att i desso nattene, förr än hanen gal, skall du neka mig tre resor.

³⁵Sade Petrus till honom: Om jag skulle än dö med dig, vill jag icke neka dig. Sammaledes sade ock alle Lärjungarna.

³⁶Då kom Jesus med dem på den platsen, som kallas Gethsemane, och sade till Lärjungarna: Sitter här, så länge jag går dit bort, och beder.

³⁷Och han tog Petrum till sig, och de två Zebedei söner, och begynte bedröfvas och ängslas.

³⁸Då sade Jesus till dem: Min själ är bedröfvad intill döden; blifver här, och vaker med mig.

³⁹Och han gick litet ifrå dem, föll ned på sitt ansigte, bad, och sade: Min Fader, är det möjeligit, så gånge denne kalken ifrå mig; dock icke som jag vill, utan som du.

⁴⁰Och han kom till Lärjungarna, och fann dem sofvande; och sade till Petrum: Så förmådden I icke vaka ena stund med mig?

⁴¹Vaker och beder, att I fallen icke uti frestelse; anden är viljog, men köttet är svagt.

⁴²Åter gick han bort annan gång, och bad, sägandes: Min Fader, om det är icke möjeligit att denne kalken går ifrå mig, med mindre jag dricker honom, så ske din vilje.

⁴³Så kom han, och fann dem åter sofvande; ty deras ögon voro tung.

⁴⁴Och han lät då blifva dem, och gick åter bort, och bad tredje gången, sägandes samma orden.

⁴⁵Då kom han till sina Lärjungar, och sade till dem: Ja, sofver nu, och hviler eder; si, stunden är kommen, och menniskones Son skall antvardas i syndares händer.

⁴⁶Står upp, och låter oss gå; si, den är här, som mig förråder.

⁴⁷Och vid han än talade, si, då kom Judas, en af de tolf, och med honom en stor skare, med svärd och med stafrar, utsände af de öfversta Presterna, och af de äldsta i folket.

⁴⁸Men den, som förrådde honom, hade gifvit dem ett tecken, sägandes: Hvilken jag kysser, den äret; tager honom.

⁴⁹Då steg han hastigt fram till Jesum, och sade: Hel Rabbi; och kysste honom.

⁵⁰Då sade Jesus till honom: Min vän, hvarefter kommer du? Då stego de fram, och båro händer på Jesum, och grepo honom.

⁵¹Och si, en af dem, som voro med Jesu, räckte ut handena, drog ut sitt svärd, och slog dens öfversta Prestens tjenare, och afhögg hans öra.

⁵²Då sade Jesus till honom: Stick ditt svärd i sitt rum; ty alle de som taga till svärd, de skola förgås med svärd.

⁵³Eller menar du, jag kunde icke bedja min Fader, att han skickade till mig mer än tolf legioner Änglar?

⁵⁴Huru blefve då Skriften fullkomnad, att så ske skall?

⁵⁵I samma stundene sade Jesus till skaran: Lika som till en röfvare ären I utgångne, med svärd och stafrar, till att taga fatt på mig; hvar dag hafver jag sutit när eder i templet, lärandes, och I hafven icke gripit mig.

⁵⁶Men detta är allt skedt, på det Propheternas skrifter skulle fullkomnas. Då öfvergåfvo alle Lärjungarna honom, och flydde.

⁵⁷Men de, som hade gripit Jesum, ledde honom till den öfversta Presten Caiphas, der de Skriftlärde och de äldste församlade voro.

⁵⁸Men Petrus följde honom långt efter, intill den öfversta Prestens palats; och gick in, och satte sig när tjenarena, på det han skulle se ändan.

⁵⁹Men de öfverste Presterne, och de äldste, och hela Rådet, sökte falskt vittnesbörd emot Jesum, att de måtte dräpa honom; och funno intet.

⁶⁰Och ändock mång falsk vittne kommo fram, funno de likväl intet. På det sista kommo tu falsk vittne;

⁶¹Och sade: Denne hafver sagt: Jag kan bryta ned Guds tempel, och bygga det upp i tre dagar.

⁶²Och den öfverste Presten stod upp, och sade till honom: Svarar du intet till det som desse vittna emot dig?

⁶³Men Jesus tigde. Och den öfverste Presten svarade, och sade till honom: Jag besvär dig vid lefvandes Gud, att du säger oss, om du äst Christus, Guds Son.

⁶⁴Sade Jesus till honom: Du sade det. Dock säger jag eder: Härefter skolen I få se menniskones Son sitta på kraftenes högra hand, och komma i himmelens sky.

⁶⁵Då ref den öfverste Presten sin kläder sönder, och sade: Han hafver förhädat Gud; hvad görs oss nu mer vittne behof? Si, nu hörden I hans hädelse.

⁶⁶Hvad synes eder? Då svarade de, och sade: Han är saker till döden.

⁶⁷Då spottade de i hans ansigte, och slogo honom med näfvarna; somlige kindpustade honom;

⁶⁸Och sade: Spå oss, Christe, hvilken är den som dig slog.

⁶⁹Men Petrus satt utanföre i palatset; och der kom till honom en tjensteqvinna, och sade: Du vast ock med Jesu af Galileen.

⁷⁰Men han nekade för allom, och sade: Jag vet icke hvad du säger.

⁷¹Och när han gick ut genom dörrena, såg honom en annor (tjensteqvinna), och sade till dem som der voro: Denne var ock med Jesu Nazareno.

⁷²Åter nekade han, och svor: Jag känner icke mannen.

⁷³Och litet efter stego de fram, som der stodo, och sade till Petrum: Visserliga äst du ock en af dem; ty ditt tungomål röjer dig.

⁷⁴Då begynte han förbanna sig, och svärja, att han kände icke mannen. Och straxt gol hanen.

⁷⁵Då kom Petrus ihåg Jesu ord, som han hade sagt honom: Förr än hanen gal, skall du neka mig tre resor; och gick ut, och gret bitterliga.