Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Matteus 5 Bible Online

Matteus 5 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Matteus 5

¹När han såg folket, steg han upp på ett berg; och som han hade satt sig, gingo hans Lärjungar fram till honom.

²Då öppnade han sin mun, lärde dem, och sade:

³Salige äro de som äro andelige fattige; ty himmelriket hörer dem till.

⁴Salige äro de bedröfvade; ty de skola få hugsvalelse.

⁵Salige äro de saktmodige; ty de skola besitta jordena.

⁶Salige äro de som hungra och törsta efter rättfärdighetena; ty de skola blifva mättade.

⁷Salige äro de barmhertige; ty dem skall ske barmhertighet.

⁸Salige äro de renhjertade; ty de skola se Gud.

⁹Salige äro de fridsamme; ty de skola kallas Guds barn.

¹⁰Salige äro de som lida förföljelse för rättvisones skull; ty dem hörer himmelriket till.

¹¹Salige ären I, när menniskorna försmäda och förfölja eder, och säga allt ondt emot eder, ljugande, för mina skull.

¹²Glädjens och fröjder eder; ty edor lön är stor i himmelen; förty de hafva sammalunda förföljt Propheterna, som hafva varit för eder.

¹³I ären jordenes salt; är det så, att saltet mister sin sälto, hvarmed skall man då salta? Till intet mer är det nyttigt, utan att man kastar det ut, och låter det trampas af menniskomen.

¹⁴I ären verldenes ljus; icke kan den staden döljas, som ligger på ett berg.

¹⁵Icke tänder man heller ljus, och sätter det under ena skäppo, utan på en ljusastaka; att det lyser allom dem som i huset äro.

¹⁶Så låter edart ljus lysa för menniskomen, att de måga se edra goda gerningar, och prisa edar Fader, som är i himmelen.

¹⁷I skolen icke mena, att jag är kommen till att upplossa lagen, eller Propheterna; jag är icke kommen till att upplossa, utan till att fullborda.

¹⁸Ty jag säger eder för sant: Tilldess att himmel och jord förgås, varder ej förgången den minste bokstafven, icke heller en prick af lagen, förr än det är allt skedt.

¹⁹Derföre, hvilken som upplossar ett af dessa minsta buden, och lärer så menniskorna, han skall kallas den minste i himmelriket; men hvilken som det gör och lärer, han skall kallas stor i himmelriket.

²⁰Ty jag säger eder att, utan edor rättfärdighet öfvergår de Skriftlärdas och de Phariseers, då skolen I icke komma i himmelriket.

²¹I hafven hört, att dem gamlom sagdt är: Du skall icke dräpa; men hvilken som dräper, han skall vara skyldig under domen.

²²Men jag säger eder, att hvilken som förtörnas på sin broder, han skall vara skyldig under domen; men hvilken som säger: Racha till sin broder, han är skyldig under rådet; men hvilken som säger: Du dåre, han är skyldig till helvetes eld.

²³Derföre, om du offrar dina gåfvo på altaret, och kommer så ihåg, att din broder hafver något emot dig;

²⁴Så lägg der dina gåfvo ned för altaret, och gack först bort, och förlika dig med din broder; och kom sedan, och offra dina gåfvo.

²⁵Du skall vara din trätobroder benägen till vänskap snart, medan du ännu äst med honom på vägen; att din trätobroder antvardar dig icke domarenom, och domaren antvardar dig tjenarenom, och du kastas så i häktelse.

²⁶Sannerliga säger jag dig, du varder der icke utkommandes, tilldess du hafver betalat den yttersta skärfven.

²⁷I hafven hört, att det var sagdt dem gamlom: Du skall icke göra hor.

²⁸Men jag säger eder: Hvilken som ser på ena qvinno, till att begära henne, han hafver allaredo gjort hor med henne i sitt hjerta.

²⁹Om så är, att ditt högra öga är dig till förargelse, så rif det ut, och kastat ifrå dig; det är dig bättre att ett ditt ledamot förderfvas, än att din hela kropp skulle kastas till helvetes.

³⁰Är det ock så, att din högra hand är dig till förargelse, så hugg henne af, och kasta henne ifrå dig; det är dig bättre att ett ditt ledamot förderfvas, än att hela kroppen kastas till helvetes.

³¹Det är ock sagdt: Hvilken som öfvergifver sina hustru, han skall gifva henne ett skiljobref.

³²Men jag säger eder: Hvilken som helst öfvergifver sina hustru, utan för hors skull, han kommer henne till att göra hor; och hvilken ena öfvergifna tager till hustru, han gör hor.

³³Åter hafven I hört, att det var sagdt dom gamlom: Du skall icke svärja dig men, utan skall hålla Herranom din ed.

³⁴Men jag säger eder, att I skolen allsintet svärja, hvarken vid himmelen; ty han är Guds stol;

³⁵Eller vid jordena; ty hon är hans fotapall; ej heller vid Jerusalem; ty det är en mägtig Konungs stad.

³⁶Ej heller skall du svärja vid ditt hufvud; ty du förmår icke göra ett hår hvitt eller svart.

³⁷Men edart tal skall vara: Ja, ja; nej, nej; hvad deröfver är, det är af ondo.

³⁸I hafven hört, att det är sagdt: Öga för öga, tand för tand.

³⁹Men jag säger eder, att I skolen icke stå det onda emot; utan är det så, att någor slår dig vid det högra kindbenet, så vänd honom ock det andra till.

⁴⁰Och om någor vill gå till rätta med dig, och taga din kjortel ifrå dig, låt honom ock hafva kåpona med.

⁴¹Och om någor nödgar dig ena milo, så gack två med honom.

⁴²Gif honom, som af dig bedes, och vänd dig icke ifrå honom, som något vill låna af dig.

⁴³I hafven hört, att det är sagdt: Du skall älska din nästa, och hata din fienda.

⁴⁴Men jag säger eder: Älsker edra ovänner; välsigner dem som eder banna, och görer väl emot dem som eder hata; bedjer för dem som göra eder skada, och förfölja eder;

⁴⁵På det I skolen vara edar Faders barn, som är i himmelen; ty han låter sina sol uppgå öfver onda och goda, och låter regna öfver rättfärdiga och orättfärdiga.

⁴⁶Förty, om I älsken dem som eder älska, hvad fån I för lön? Göra icke ock så de Publicaner det samma?

⁴⁷Om I hafven eder vänliga mot edra bröder allenast, hvad besynnerligit gören I? Göra icke ock så de Publicaner?

⁴⁸Varer fördenskull fullkomlige, såsom edar himmelske Fader fullkomlig är.