Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Matteus 9 Bible Online

Matteus 9 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Matteus 9

¹Då steg han i skeppet, och for utöfver igen, och kom uti sin stad.

²Och si, de hade in för honom en borttagnan, som låg uti ene säng. När nu Jesus såg deras tro, sade han till den borttagna: Var vid ett godt mod, min son, dina synder förlåtas dig.

³Och si, somlige utaf de Skriftlärda sade vid sig sjelfva: Denne häder Gud.

⁴Men när Jesus såg deras tankar, sade han: Hvi tänken I ondt i edor hjerta?

⁵Hvilket är lättare säga: Dina synder förlåtas dig; eller säga: Statt upp, och gack?

⁶Men på det I skolen veta, att menniskones Son hafver magt på jordene till att förlåta synder, sade han till den borttagna: Statt upp, tag dina säng, och gack i ditt hus.

⁷Och han stod upp, och gick hem.

⁸När folket det såg, förundrade de sig, och prisade Gud, som sådana magt hade gifvit menniskom.

⁹Och när Jesus gick dädan, såg han en man sittandes vid tullen, som het Mattheus; och han sade till honom: Följ mig. Då stod han upp, och följde honom.

¹⁰Och det begaf sig att, när han satt vid bord i hans hus, si, der kommo månge Publicaner och syndare, och såto till bords med Jesu och hans Lärjungar.

¹¹När de Phariseer det sågo, sade de till hans Lärjungar: Hvi äter edar mästare med Publicaner och syndare?

¹²När Jesus det hörde, sade han till dem: De helbregda behöfva icke läkare, utan de kranke;

¹³Men går, och lärer hvad det är: Jag hafver lust till barmhertighet, och icke till offer; jag är icke kommen till att kalla de rättfärdiga, utan syndare till bättring.

¹⁴Då kommo till honom Johannis Lärjungar, och sade: Hvi faste vi och Phariseerna så mycket, och dine Lärjungar fasta intet?

¹⁵Då sade Jesus till dem: Huru kan bröllopsfolket sörja, så länge brudgummen är när dem? Men de dagar skola komma, att brudgummen skall tagas ifrå dem, och då skola de fasta.

¹⁶Ingen lappar ett gammalt kläde med en ny klut; ty han rifver likväl kluten af klädena igen, och hålet blifver värre.

¹⁷Ej heller låter man nytt vin i gamla flaskor; annars gå flaskorna sönder, och vinet spilles ut, och flaskorna förderfvas; utan man låter nytt vin i nya flaskor, så blifver både förvarad.

¹⁸Vid han detta talade till dem, si, då kom en öfverste, och tillbad honom, och sade: Herre, min dotter är nu straxt blifven död; men kom, och lägg dina hand på henne, så blifver hon lefvandes.

¹⁹Jesus stod upp, och följde honom, och hans Lärjungar.

²⁰Och si, en qvinna, som hade lidit blodgång i tolf år, gick bakefter honom, och kom vid hans klädafåll;

²¹Ty hon sade vid sig sjelf: Måtte jag allenast komma vid hans kläder, så blefve jag helbregda.

²²Då vände Jesus sig om, och som han såg henne, sade han: Var vid goda tröst, dotter, din tro hafver hulpit dig. Och qvinnan vardt helbregda i samma stund.

²³Och när Jesus kom i öfverstans hus, och såg piparena, och folket sorlande,

²⁴Sade han till dem: Går edra färde; pigan är icke död, men hon sofver. Och de gjorde spe af honom.

²⁵När nu folket var utdrifvet, gick han in, och tog henne i handen; och pigan stod upp.

²⁶Och detta ryktet gick öfver det hela landet.

²⁷Och när Jesus gick dädan, följde honom två blinde; de ropade, och sade: O Davids Son, förbarma dig öfver oss.

²⁸Och när han kom i huset, stego de blinde fram till honom; och Jesus sade till dem: Tron I, att jag kan detta göra eder? Då sade de till honom: Ja, Herre.

²⁹Då tog han på deras ögon, och sade: Ske eder efter edra tro.

³⁰Och deras ögon vordo öppnade; och Jesus hotade dem, sägandes: Ser till, att ingen får detta veta.

³¹Men de gingo ut, och beryktade honom i det hela landet.

³²När desse voro utgångne, si, då hade de ena mennisko fram för honom, som var en dumbe och besatt.

³³Och när djefvulen var utdrifven, talade dumben. Och folket förundrade sig, och sade: Sådant hafver aldrig varit sedt i Israel.

³⁴Men de Phariseer sade: Med den öfversta djefvulen drifver han djeflar ut.

³⁵Och Jesus gick omkring i alla städer och byar, lärde i deras Synagogor, och predikade Evangelium om riket, och helade allahanda sjuko, och allahanda krankhet ibland folket.

³⁶Och när han såg folket, ömkade han sig öfver dem, att de voro förlåtne och förskingrade, som de får som ingen herdan hade.

³⁷Då sade han till sina Lärjungar: Säden är mycken, och arbetarena äro få.

³⁸Beder fördenskull sädenes Herra, att han sänder arbetare i sina säd.