Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Markus 14 Bible Online

Markus 14 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Markus 14

¹Och två dagar derefter instundade Påska och Sötbrödsdagarna; och de öfverste Presterna och de Skriftlärde sökte efter, huru de kunde svikliga få fatt på honom, och döda honom.

²Men de sade: Icke om högtidsdagen, att ett upplopp icke sker ibland folket.

³Och då han var i Bethanien, i den spitelska Simons hus, vid han satt till bords, kom en qvinna, som hade ett glas med oförfalskadt och kosteligit nardus smörjelse; hon bröt glaset sönder, och utgöt det på hans hufvud.

⁴Så voro der någre, som icke togo det väl vid sig, och sade: Hvarefter förspilles denna smörjelsen?

⁵Ty det måtte väl varit såldt mer än för trehundrade penningar, och gifvet fattigom; och läto illa på henne.

⁶Då sade Jesus: Låter henne med frid; hvi gören I henne illa tillfrids? Hon hafver gjort en god gerning på mig;

⁷Ty I hafven alltid fattiga när eder; och när som helst I viljen, kunnen I göra dem till godo; men mig hafven I icke alltid.

⁸Det hon kunde, det gjorde hon; hon är förekommen att smörja min lekamen till begrafning.

⁹Sannerliga säger jag eder: Hvar detta Evangelium predikadt varder uti hela verldene, skall ock detta, som hon gjorde, sagdt varda, henne till åminnelse.

¹⁰Och Judas Ischarioth, en af de tolf, gick bort till de öfversta Presterna, på det han skulle förråda honom dem i händer.

¹¹När de det hörde, vordo de glade, och lofvade honom, att de ville gifva honom penningar; och han sökte, huru han lämpeligast kunde förråda honom.

¹²På första Sötbrödsdagen, då man offrade Påskalambet, sade hans Lärjungar till honom: Hvar vill du, att vi skole gå och reda till, att du äter Påskalambet?

¹³Och han sände två af sina Lärjungar, och sade till dem: Går in i staden, och der möter eder en man, bärandes ena kruko vatten; följer honom efter;

¹⁴Och hvar han ingår, säger till husbondan: Mästaren låter säga dig: Hvar är gästahuset, der jag med minom Lärjungom kan äta Påskalambet?

¹⁵Och han skall visa eder en stor sal, beredd och tillpyntad; der reder till för oss.

¹⁶Och hans Lärjungar gingo ut, och kommo in i staden, och funno som han dem sagt hade, och tillredde Påskalambet.

¹⁷Då nu aftonen vardt, kom han med de tolf.

¹⁸Och vid de såto till bords, och åto, sade Jesus: Sannerliga säger jag eder, en af eder, som äter med mig, skall förråda mig.

¹⁹Men de begynte vara illa tillfrids, och sade till honom, hvar i sin stad: Är det jag? och den andre: Är det jag?

²⁰Han svarade och sade till dem: En af de tolf, den som tager i fatet med mig.

²¹Ja, menniskones Son varder så gångandes, som skrifvet är om honom; men ve de mennisko, genom hvilken menniskones Son varder förrådder; de mennisko vore bättre, att hon icke vore född.

²²Och vid de åto, tog Jesus brödet; tackade, och bröt det, och gaf dem, och sade: Tager, äter, detta är min lekamen;

²³Och tog kalken, och tackade, och gaf dem; och de drucko deraf alle.

²⁴Och sade han till dem: Detta är min blod, dess nya Testamentsens, hvilken för många utgjuten varder.

²⁵Sannerliga säger jag eder: Härefter skall jag icke dricka af vinträs frukt, intill den dagen att jag dricker det nytt i Guds rike.

²⁶Och då de hade sagt lofsången, gingo de ut på Oljoberget.

²⁷Och Jesus sade till dem: I skolen alle i denna nattene förargas på mig; ty det är skrifvet: Jag skall slå herdan, och fåren varda förskingrad.

²⁸Men då jag är uppstånden, vill jag gå fram för eder uti Galileen.

²⁹Då sade Petrus till honom: Om än alle förargades, skall jag icke förargas.

³⁰Jesus sade till honom: Sannerliga säger jag dig, i dag, i denna natt, förr än hanen hafver två resor galit, skall du tre resor försaka mig.

³¹Då sade han ändå ytterligare: Ja, skulle jag än dö med dig, jag skall icke försaka dig. Sammalunda sade de ock alle.

³²Och de kommo på den platsen, som kallades Gethsemane. Och han sade till sina Lärjungar: Sitter här, så länge jag går afsides, till att bedja.

³³Och så tog han med sig Petrum, och Jacobum, och Johannem, och begynte till att förskräckas och ängslas;

³⁴Och sade till dem: Min själ är bedröfvad allt intill döden; blifver här, och vaker.

³⁵Och han gick litet fram bätter, och föll ned på jordena, och bad att, om möjeligit vore, skulle den stunden undgå honom;

³⁶Och sade: Abba, Fader; all ting äro dig möjelig; unddrag mig denna kalken; dock icke hvad jag vill, utan hvad du vill.

³⁷Och han kom, och fann dem sofvande, och sade till Petrum: Simon, sofver du? Förmådde du icke vaka ena stund?

³⁸Vaker, och beder, att I icke kommen uti frestelse; anden är viljog, men köttet är svagt.

³⁹Och så gick han åter bort, och bad; och talade samma orden.

⁴⁰Och då han kom igen, fann han dem åter sofvande; ty deras ögon voro tung; och de visste icke hvad de honom svarade.

⁴¹Och han kom tredje gången, och sade till dem: Ja, sofver nu, och hviler eder; det är nog, stunden är kommen: Si, menniskones Son varder öfverantvardad uti syndares händer.

⁴²Står upp, låt oss gå: Si, den mig förråder, är hardt när.

⁴³Och straxt, med samma orden, steg Judas fram, den der en var af de tolf; och med honom ett stort tal folk, med svärd och stafrar, ifrå de öfversta Presterna, och de Skriftlärda, och de äldsta.

⁴⁴Så hade den, som förrådde honom, gifvit dem ett tecken, sägandes: Hvilken jag kysser, den äret; tager fatt på honom, och förer honom varliga.

⁴⁵Och som han kom, trädde han hasteliga fram till honom, och sade till honom: Rabbi, Rabbi; och kysste honom.

⁴⁶Då båro de händer på honom, och grepo honom.

⁴⁷Men en, af de der när stodo, drog ut sitt svärd, och slog öfversta Prestens tjenare, och högg honom ett öra af.

⁴⁸Och Jesus svarade, och sade till dem: Såsom till en röfvare ären I utgångne, med svärd och stafrar, till att gripa mig.

⁴⁹Jag hafver hvar dag varit när eder i templet, och lärt, och I togen intet fatt på mig; men detta sker, på det att Skrifterna skola fullbordas.

⁵⁰Och Lärjungarna gåfvo honom då alle öfver, och flydde.

⁵¹Men en unger man följde honom, klädd på blotta kroppen uti ett linkläde; och unge män grepo honom.

⁵²Men han lät fara linklädet, och kom undan ifrå dem naken.

⁵³Så ledde de Jesum till den öfversta Presten, och med honom församlades alle öfverste Presterna, och de äldste, och Skriftlärde.

⁵⁴Och Petrus följde långt efter honom, tilldess han kom uti den öfversta Prestens palats; och satte sig ibland tjenarena, och värmde sig vid ljuset.

⁵⁵Men de öfverste Presterna, och hela Rådet, sökte efter vittne emot Jesum, att de måtte låta döda honom; och kunde dock ingen finna;

⁵⁶Ty månge hade burit falskt vittnesbörd emot honom; dock gjorde deras vittnesbörd icke fyllest.

⁵⁷Då stodo någre upp, och båro falskt vittnesbörd emot honom, och sade:

⁵⁸Vi hörde honom säga: Jag vill nederslå detta templet, som är med händer uppbygdt, och i tre dagar sätta ett annat upp igen, utan händer uppbygdt.

⁵⁹Och deras vittnesbörd gjorde ändå icke fyllest.

⁶⁰Då stod den öfverste Presten upp ibland dem, och frågade Jesum, sägandes: Svarar du intet? Hvad vittna desse emot dig?

⁶¹Men han tigde, och svarade platt intet. Åter sporde den öfverste Presten, och sade till honom: Äst du Christus, dens välsignades Son?

⁶²Jesus sade: Jag är så; och I skolen få se menniskones Son sitta på kraftenes högra hand, och komma i himmelens sky.

⁶³Då ref den öfverste Presten sin kläder sönder, och sade: Hvad behöfve vi numera vittne?

⁶⁴I hörden hädelsen. Hvad synes eder? Då fördömde de honom alle, att han var saker till döds.

⁶⁵Och somlige begynte till att spotta på honom, och förtäcka hans ansigte, och slå honom med näfvarna, sägande till honom: Spå till. Och tjenarena kindpustade honom.

⁶⁶Och Petrus var nedre i palatset; då kom en öfversta Prestens tjensteqvinna;

⁶⁷Och då hon fick se Petrum värma sig, såg hon på honom, och sade: Du vast ock med Jesu Nazareno.

⁶⁸Då nekade han, och sade: Jag känner honom intet, ej heller vet jag hvad du säger. Och så gick han ut i gården, och hanen gol.

⁶⁹Och qvinnan såg honom åter, och begynte säga till de der när stodo: Denne är utaf dem.

⁷⁰Då nekade han åter. Och litet derefter talade de åter till Petrum, som när stodo: Sannerliga äst du utaf dem; ty du äst ock en Galileisk man, och ditt mål lyder derefter.

⁷¹Då begynte han till att förbanna sig, och svärja: Jag känner icke denna mannen, der I om talen.

⁷²Och åter gol hanen. Då begynte Petrus draga till minnes det ordet, som Jesus hade sagt till honom: Förr än hanen hafver galit två resor, skall du försaka mig tre resor. Och han begynte till att gråta.