Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Markus 3 Bible Online

Markus 3 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Markus 3

¹Och han gick åter in uti Synagogon; och der var en man, som hade ena bortvissnada hand.

²Och de vaktade på honom, om han ock skulle bota honom om Sabbathen; på det att de skulle få anklaga honom.

³Då sade han till mannen, som den vissna handen hade: Gack hitfram.

⁴Och sade till dem: Hvilketdera är lofligit, göra väl om Sabbathen, eller göra illa; hjelpa lifvet, eller dräpa? Då tigde de.

⁵Då såg han uppå dem med vrede, och förömkade sig öfver deras hjertas blindhet, och sade till mannen: Räck ut dina hand; och han räckte henne ut; och handen vardt honom färdig igen, såsom den andra.

⁶Men de Phariseer gingo ut, och höllo straxt råd med de Herodianer, emot honom, huru de kunde förgöra honom.

⁷Men Jesus, med sina Lärjungar, gick afsides bort till hafvet; och honom följde ett stort tal folk, utaf Galileen, och utaf Judeen;

⁸Och utaf Jerusalem, och utaf Idumeen, och utaf hinsidon Jordan och de der bodde vid Tyrus och Sidon, en ganska stor hop folk, som kommo till honom, när de hörde af hans gerningar.

⁹Och sade han till sina Lärjungar, att de skulle fly honom en båt, för folkets skull, att de icke skulle tränga honom.

¹⁰Förty han gjorde många helbregda, så att de öfverföllo honom, och ville taga på honom, så månge som några plågo hade.

¹¹Och de orene andar, när de sågo honom, föllo de neder för honom, och ropade, sägande: Du äst Guds Son.

¹²Och han hotade dem hårdeliga, att de icke skulle uppenbara honom.

¹³Och han steg upp på ett berg, och kallade till sig hvilka han ville; och de kommo till honom.

¹⁴Och då skickade han tolf, att de skulle vara med honom, och att han skulle utsända dem till att predika;

¹⁵Och att de skulle hafva magt till att bota sjukdomar och utdrifva djeflar.

¹⁶Och gaf Simon det namnet Petrus;

¹⁷Och Jacobus, Zebedei son, Johannes, Jacobs broder, och nämnde dem Boanerges, det är sagdt: Tordönsbarn;

¹⁸Och Andreas och Philippus, och Bartholomeus, och Mattheus, och Thomas, och Jacobus, Alphei son, och Thaddeus, och Simon Cananeus;

¹⁹Och Judas Ischarioth, den honom ock förrådde.

²⁰Och de kommo i huset; och folket församlade sig åter, så att de icke tid hade till att äta.

²¹Och när de detta hörde, som honom åkomne voro, gingo de ut, och ville taga fatt på honom, och sade: Han kommer ifrå sig.

²²Men de Skriftlärde, som af Jerusalem nederkomne voro, sade: Han hafver Beelzebub, och med den öfversta djefvulen drifver han djeflar ut.

²³Då kallade han dem till sig, och sade till dem i liknelser: Huru kan en Satan den andra utdrifva?

²⁴Och om ett rike söndradt varder emot sig sjelft, då kan det riket icke stå;

²⁵Och der ett hus är söndradt emot sig sjelft, det huset kan icke blifva ståndandes.

²⁶Sätter nu Satan sig upp emot sig sjelf, och är söndrad, då kan han icke blifva beståndandes, utan det är då ute med honom.

²⁷Ingen kan infalla uti en starks hus, och taga hans hustyg bort, utan han först binder den starka; och så skinnar han hans hus.

²⁸Sannerliga säger jag eder: Alla synder varda menniskors barnom förlåtna; ock försmädelse, dermed de försmäda;

²⁹Men den der försmäder den Heliga Anda, han hafver ingen förlåtelse i evig tid, utan blifver saker till evig fördömelse.

³⁰Ty de sade: Han hafver den orena andan.

³¹Och då kommo hans bröder och hans moder, och stodo ute, och sände några till honom, som honom utkalla skulle.

³²Och folket satt när honom, och de sade till honom: Si, din moder och dine bröder äro derute, och söka efter dig.

³³Han svarade dem, och sade: Ho är min moder och mine bröder?

³⁴Och då han omkringsett hade på Lärjungarna, som der kringom honom såto, sade han: Si, min moder och mine bröder.

³⁵Ty den som gör Guds vilja, han är min broder, och min syster, och min moder.