Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Markus 5 Bible Online

Markus 5 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Markus 5

¹Så kommo de öfver hafvet, in i de Gadareners ängd.

²Och straxt han steg utu skeppet, lopp emot honom, utu grifter, en man besatt med den orena andan;

³Den der plägade bo uti grifter; och ingen kunde honom binda med kedjor.

⁴Förty han hade många resor varit bunden med fjettrar och kedjor; och kedjorna voro sletna af honom, och fjettrarna sönderslagne; och ingen kunde späka honom.

⁵Och han var alltid, dag och natt, på bergen, och i grifterna, ropade och slog sig sjelf med stenar.

⁶Då han nu såg Jesum fjerran ifrå sig, lopp han till, och föll neder för honom.

⁷Och ropade med höga röst, och sade: Hvad hafver jag med dig göra, Jesu, den högstas Guds Son? Jag besvär dig vid Gud, att du icke qväl mig.

⁸Då sade han till honom: Far ut af menniskone, du orene ande.

⁹Och sporde han honom: Hvad är ditt namn? Svarade han och sade: Legio är mitt namn; förty vi äre månge.

¹⁰Och han bad honom storliga, att han icke skulle drifva honom bort utu den ängden.

¹¹Och der var vid bergen en stor svinahjord, den der gick och födde sig;

¹²Och djeflarna bådo honom alle, sägande: Sänd oss i svinen, att vi må fara in uti dem.

¹³Och Jesus tillstadde dem det straxt. Och de orene andar drogo straxt ut, och foro in uti svinen; och hjorden brådstörte sig i hafvet; och de voro vid tutusend, och vordo fördränkte i hafvet.

¹⁴Men de, som skötte svinen, flydde och förkunnade det in i staden, och på bygdene; och de gingo ut till att se hvad skedt var;

¹⁵Och kommo till Jesum, och sågo honom, som hade besatt varit, och haft legionen, sittandes kläddan, och vid sin skäl; och vordo förfärade.

¹⁶Och de som det sett hade, förtäljde dem hvad den besatta vederfaret var, och om svinen.

¹⁷Och de begynte bedja honom, att han skulle draga utu deras ängd.

¹⁸Och då han var stigen till skepps, bad honom den som hade besatt varit, att han måtte vara när honom.

¹⁹Men Jesus tillstadde det icke, utan sade till honom: Gack dina färde uti ditt hus till dina, och förkunna dem, huru stor ting Herren hafver gjort med dig, och hafver miskundat sig öfver dig.

²⁰Och han gick sina färde, och begynte förkunna uti de tio städer, huru stor ting Jesus med honom gjort hade. Och alle förundrade sig.

²¹Och då Jesus var öfverfaren igen med skeppet, församlades till honom mycket folk; och var vid hafvet.

²²Och si, der kom en af Synagogones öfverstar, benämnd Jairus; och då han fick se honom, föll han ned för hans fötter;

²³Och bad honom storliga, och sade: Min dotter är i sitt yttersta; jag beder dig, att du kommer, och lägger händer på henne, att hon måtte vederfås, och lefva.

²⁴Och han gick med honom; och honom följde mycket folk, och de trängde honom.

²⁵Och der var en qvinna, som hade haft blodgång i tolf år.

²⁶Och hade mycket lidit af mångom läkarom, och förtärt dermed allt sitt, och hade dock ingen hjelp förnummit; utan det vardt heldre värre med henne.

²⁷Då hon hörde om Jesu, kom hon ibland folket bakefter, och tog på hans kläder;

²⁸Ty hon sade: Kunde jag åtminstone taga på hans kläder, då vorde jag helbregda.

²⁹Och straxt förtorkades hennes blods källa; och hon kände det i kroppen, att hon botad var utaf den plågon.

³⁰Och Jesus kändet straxt i sig sjelf, att kraft utgången var af honom; och vände sig om ibland folket, och sade: Ho kom vid min kläder?

³¹Och hans Lärjungar sade till honom: Ser du icke, folket tränger dig på alla sidor, och du säger: Ho kom vid mig?

³²Och han såg omkring efter henne, som det gjort hade.

³³Men qvinnan fruktade och bäfvade; ty hon visste, hvad med henne skedt var; och kom, och föll neder för honom, och sade honom alla sanningena.

³⁴Då sade han till henne: Dotter, din tro hafver gjort dig helbregda; gack med frid, och var helbregda af dine plågo.

³⁵Vid han ännu talade, kommo någre ifrå Synagogones öfversta, och sade: Din dotter är död; hvi gör du Mästaren yttermera omak?

³⁶Men straxt Jesus hörde talet, som sades, sade han till Synagogones öfversta: Frukta dig intet; allenast tro.

³⁷Och han tillstadde icke, att honom någor följa skulle, förutan Petrus och Jacobus, och Johannes, Jacobi broder.

³⁸Och så kom han i Synagogones öfverstas hus, och fick se sorlet, och dem som mycket sörjde och greto.

³⁹Och han gick in, och sade till dem: Hvad sorlen I, och gråten? Pigan är icke död; men hon sofver.

⁴⁰Och de gjorde gäck af honom. Då dref han alla ut, och tog med sig pigones fader och moder, och dem som med honom voro, och gick in der pigan låg.

⁴¹Och fattade pigona vid handena, sägande till henne: Talitha kumi; det uttydes: Piga, jag säger dig, statt upp.

⁴²Och straxt stod pigan upp, och gick; och hon var vid tolf år gammal. Och de vordo öfvermåtton förskräckte.

⁴³Och han förböd dem strängeliga, att ingen skulle det veta; och böd gifva henne äta.