Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Markus 7 Bible Online

Markus 7 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Markus 7

¹Och till honom församlades de Phariseer, och någre af de Skriftlärda, som ifrå Jerusalem komne voro.

²Och då de fingo se, att somlige hans Lärjungar åto bröd med menliga, det är, med otvagna händer, straffade de det;

³Ty de Phariseer och alle Judar äta icke, utan de alltid två händerna, hållande de äldstas stadgar;

⁴Och när de komne äro utaf torget, äta de icke, utan de äro tvagne. Och mycket sådant är, som de hafva tagit sig uppå att hålla, som är, att två dryckekar, och krukor, och kopparkar, och bord.

⁵Sedan frågade honom de Phariseer och de Skriftlärde: Hvi vandra icke dine Lärjungar efter de stadgar, som de äldste uppåbudit hafva; utan äta bröd med otvagna händer?

⁶Då svarade han, och sade till dem: Väl hafver Esaias propheterat om eder, I skrymtare, som skrifvet är: Detta folket ärar mig med läpparna; men deras hjerta är långt ifrå mig.

⁷Men fåfängt dyrka de mig, lärande den lärdom, som är menniskors bud;

⁸Ty I bortkasten Guds bud, och hållen menniskors stadgar, som är, att två krukor, och dryckekar; och mycket sådant gören I.

⁹Och han sade till dem: Skönliga bortkasten I Guds bud, på det att I skolen hålla edar stadga.

¹⁰Ty Mose hafver sagt: Ära din fader och dina moder; och: Den der bannar fader eller moder, han skall döden dö.

¹¹Men I sägen: En menniska må säga till fader och moder: Corban; det är sagdt: Gudi är det gifvet, som dig af mig skulle hafva kommit till nytto;

¹²Och tillåten så icke, att han något gör sinom fader, eller sine moder;

¹³Och gören Guds ord omintet med edar stadga, som I uppålagt hafven. Och mycket sådant gören I.

¹⁴Och han kallade till sig allt folket, och sade till dem: Hörer mig alle, och förstår.

¹⁵Intet går utanefter in i menniskona, det henne besmitta kan; men det som går utaf menniskone, det är det som besmittar menniskona.

¹⁶Den der hafver öron till att höra, han höre.

¹⁷Och då han skiljdes ifrå folket, och kom i huset, frågade hans Lärjungar honom om liknelsen.

¹⁸Och han sade till dem: Ären I också oförståndige? Förstån I icke ännu, att allt det utanefter ingår i menniskona, det kan icke besmitta henne?

¹⁹Ty det går icke in i hennes hjerta, utan i buken; och hafver sin naturliga utgång, der all mat med rensas.

²⁰Och han sade: Det utaf menniskone går, det besmittar menniskona;

²¹Ty innanefter, utu menniskors hjerta, utgå onda tankar, hor, boleri, mandråp,

²²Stöld, girighet, svek, listighet, otuktighet, ondt öga, hädelse, högfärd, galenskap;

²³All denna onda stycke gå innanefter ut, och de besmitta menniskona.

²⁴Så stod han upp dädan, och gick in i Tyri och Sidons gränsor; och gick in uti ett hus, och ville att det ingen veta skulle; och kunde dock icke blifva fördold.

²⁵Ty en qvinna, hvilkens dotter hade en oren anda, straxt hon fick höra om honom, kom hon, och föll ned för hans fötter.

²⁶Och det var en Grekisk qvinna, utaf Syrophenice, och bad honom, att han ville utdrifva djefvulen af hennes dotter.

²⁷Men Jesus sade till henne: Låt barnen först mätta varda; det är icke höfveligit, att man tager barnens bröd och kastar för hundarna.

²⁸Då svarade hon, och sade till honom: Ja, Herre; dock äta hundarna, under bordet, utaf barnens smulor.

²⁹Då sade han till henne: För detta talets skull, gack; djefvulen är utgången af dine dotter.

³⁰Och då hon kom i sitt hus, fann hon djefvulen utgången vara, och dottrena liggande på sängene.

³¹Och då han åter utgick ifrå Tyri och Sidons gränsor, kom han till det Galileiska hafvet, midt genom de landsändar vid de tio städer.

³²Och de hade fram för honom en döfvan, den der ock en dumbe var; och bådo honom, att han ville lägga handena på honom.

³³Då tog han honom afsides ut ifrå folket, och satte sina finger i hans öron, och spottade ut, dermed han tog på hans tungo;

³⁴Och såg upp i himmelen, suckade, och sade till honom: Hephethah; det är sagdt: Upplåt dig.

³⁵Och straxt öppnades hans öron, och hans tungos band vardt löst, och han talade redeliga.

³⁶Och böd han dem, att de skulle ingom sägat; men ju mer han det förböd, ju mer de förkunnade det.

³⁷Och de förundrade sig öfvermåtton, sägande: Allt hafver han väl beställt; de döfva låter han höra, och dumbar tala.