Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Markus 9 Bible Online

Markus 9 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Markus 9

¹Och han sade till dem: Sannerliga säger jag eder, någre äro ibland dem som här stå, de der icke skola smaka döden, tilldess de få se Guds rike komma med kraft.

²Och efter sex dagar tog Jesus Petrum, Jacobum och Johannem till sig; och hade dem allena upp på ett högt berg afsides, och vardt förklarad för dem.

³Och hans kläder vordo klar, och ganska hvit såsom snö, att ingen färgare på jordene kan göra dem så hvit.

⁴Och dem syntes Elias med Mose, och de talade med Jesu.

⁵Då svarade Petrus, sägandes till Jesum: Rabbi, här är oss godt att vara; låt oss göra här tre hyddor, dig en, Mosi en, och Elie en.

⁶Men han visste icke hvad han sade; ty de voro häpne vordne.

⁷Och en sky kom, som öfverskyggde dem; och en röst kom utaf skyn, och sade: Denne är min käre Son; honom hörer.

⁸Och i det samma som de sågo sig om, sågo de ingen vara der när dem, utan allena Jesus.

⁹Men då de gingo neder af berget, böd han dem, att de skulle ingom säga hvad de sett hade, förr än menniskones Son vore uppstånden ifrå de döda.

¹⁰Och de behöllo det ordet när sig, och befrågade emellan sig, hvad det skulle vara, att han sade: uppstå ifrå de döda.

¹¹Och de sporde honom, sägande: Hvad är det, som de Skriftlärde säga, att Elias måste komma först?

¹²Men han svarade, och sade till dem: Elias skall ju komma först, och sätta all ting i lag igen; och att menniskones Son skall mycket lida, och föraktad varda, såsom skrifvet är.

¹³Men jag säger eder: Elias är kommen, och de gjorde honom allt det de ville, såsom skrifvet var om honom.

¹⁴Då han kom till sina Lärjungar, såg han mycket folk omkring dem, och de Skriftlärda disputerande med dem.

¹⁵Och straxt allt folket såg honom, vordo de häpne; och lupo till och helsade honom.

¹⁶Och han sporde de Skriftlärda: Hvad disputeren I med dem?

¹⁷Och en af folket svarade, och sade: Mästar, jag hafver haft min son hit till dig, den der hafver en stum anda;

¹⁸Och då han tager honom fatt, far han illa med honom; och han fradgas, och gnisslar med sina tänder, och förtvinar. Jag talade med dina Lärjungar, att de skulle drifva honom ut; och de kunde icke.

¹⁹Då svarade han honom, och sade: O I otrogna slägte; huru länge skall jag vara när eder? Huru länge skall jag lida eder? Leder honom hit till mig.

²⁰Och de ledden fram till honom. Då anden fick se honom, straxt for han illa med honom; och föll neder på jordena, och välte sig, och fradgades.

²¹Då sporde han hans fader till: Huru länge är, sedan detta kom honom uppå? Då sade han: Utaf barndom.

²²Och han hafver ofta kastat honom i elden, och i vattnet, att han måtte förgöra honom; men förmår du något, så varkunna dig öfver oss, och hjelp oss.

²³Jesus sade till honom: Om du tro kan; all ting äro möjelig honom, som tror.

²⁴Och straxt ropade drängens fader, med gråtande tårar, sägandes: Herre, jag tror; hjelp mina otro.

²⁵När Jesus såg, att folket lopp till med, näpste han den orena andan, och sade till honom: Du ande, döfver och dumbe, jag bjuder dig, gack ut af honom, och gack intet mer härefter in uti honom.

²⁶Så ropade anden, och for ganska illa med honom, och gick ut. Och han vardt som han hade varit död; så att månge sade: Han är död.

²⁷Då tog Jesus honom vid handena, och reste honom upp; och han stod upp.

²⁸Och när han kom hem i huset, frågade hans Lärjungar honom afsides: Hvi förmådde icke vi utdrifva honom?

²⁹Sade han till dem: Detta slägtet kan med ingen ting utfara, utan med bön och fasto.

³⁰Och de gingo dädan, och vandrade genom Galileen; och han ville icke, att någor skulle vetat.

³¹Ty han underviste sina Lärjungar, och han sade till dem: Menniskones Son skall varda öfverantvardad i menniskors händer, och de skola döda honom; och då han är dödad, skall han på tredje dagen uppstå.

³²Men de förstodo intet hvad han sade, och torde icke spörja honom.

³³Så kom han till Capernaum; och när han var kommen i huset, sporde han dem: Hvad handladen I eder emellan i vägen?

³⁴Men de tigde; förty de hade handlat emellan sig i vägen, hvilken af dem ypperst var.

³⁵Och då han hade satt sig, kallade han de tolf, och sade till dem: Hvilken som vill den främste vara, han skall vara ytterst af allom, och allas tjenare.

³⁶Och så tog han ett barn, och ställde det midt ibland dem. Och då han hade tagit det i sin famn, sade han till dem:

³⁷Hvilken som anammar ett sådant barn i mitt Namn, han anammar mig; och hvilken mig anammar, han anammar icke mig, utan honom som mig sändt hafver.

³⁸Men Johannes svarade honom, sägandes: Mästar, vi sågom en utdrifva djeflar uti ditt Namn, och han följer oss icke; och vi förböde honom det, efter han icke följer oss.

³⁹Då sade Jesus: Förbjuder honom icke; ty ingen är den som gör krafter i mitt Namn, som snarliga kan tala ondt på mig;

⁴⁰Förty den der icke är emot oss, han är med oss.

⁴¹Men hvilken som gifver eder dricka en bägare vatten, i mitt Namn, derföre att I Christo tillhören, sannerliga säger jag eder, han skall ingalunda mista sin lön.

⁴²Och hvilken som förargar en af de små, som tro på mig, bättre vore honom, att vid hans hals hängdes en qvarnsten, och han bortkastades uti hafvet.

⁴³Nu, om din hand vore dig till förargelse, hugg henne af. Bättre är dig enhändtan ingå uti lifvet, än att du hafver två händer, och far till helvetet, uti evig eld;

⁴⁴Der deras matk icke dör, och elden icke utsläckes.

⁴⁵Och om din fot vore dig till förargelse, hugg honom af. Dig är bättre, att du ingår uti lifvet halter, än att du hafver två fötter, och varder kastad till helvetet, uti evig eld;

⁴⁶Der deras matk icke dör, och elden icke utsläckes.

⁴⁷Och om ditt öga vore dig till förargelse, rif det ut. Bättre är dig, att du enögder ingår uti Guds rike, än att du skulle hafva tu ögon, och bortkastas i helvetes eld;

⁴⁸Der deras matk icke dör, och elden icke utsläckes.

⁴⁹Ty hvar och en måste med eld saltad varda, och allt offer måste med salt saltas.

⁵⁰Salt är ett godt ting; hvar nu saltet mister sin sälto, hvarmed skall man salta? Hafver salt uti eder, och hafver frid emellan eder inbördes.