Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Lukas 12 Bible Online

Lukas 12 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Lukas 12

¹När nu församladt vardt otaliga mycket folk, så att de trampade på hvarannan, begynte han säga till sina Lärjungar: Först tager eder vara för de Phariseers surdeg, som är skrymteri.

²Ty intet är fördoldt, som icke varder uppenbaradt; och intet lönligit, som icke uppkommer.

³Derföre, hvad I sagt hafven i mörkret, det skall varda hördt i ljuset; och det I talat hafven i örat i kamrarna, det skall predikadt varda ofvanpå taken.

⁴Men jag säger eder, minom vännom: Rädens icke för dem som döda kroppen, och sedan hafva de intet hvad de mer göra kunna.

⁵Men jag vill visa eder, hvem I skolen rädas: Rädens honom, som, sedan han dödat hafver, hafver han ock magt att bortkasta till helvetet; ja, säger jag eder, honom rädens.

⁶Köpas icke fem sparfvar för två små penningar? Och en af dem är icke förgäten för Gudi.

⁷Ja, edor hufvudhår äro ock all räknad; derföre frukter eder intet; I ären bättre än månge sparfvar.

⁸Men jag säger eder: Hvilken mig bekänner för menniskor, honom skall ock menniskones Son bekänna inför Guds Änglar.

⁹Men den mig nekar för menniskor, han skall ock nekad varda för Guds Änglar.

¹⁰Och den der talar ett ord emot menniskones Son, det skall varda honom förlåtet; men den som häder den Helga Anda, det skall icke förlåtas.

¹¹När de nu draga eder fram i Synagogorna, och för Öfverheten, och för de väldiga; hafver ingen omsorg, hvad och huruledes I svara, eller hvad I säga skolen;

¹²Ty den Helge Ande skall lära eder, i samma stundene, hvad I säga skolen.

¹³Då sade en af folket till honom: Mästar, säg minom broder, att han byter med mig arfvedelen.

¹⁴Sade han till honom: Menniska, ho hafver skickat mig till domare eller skiftare öfver eder.

¹⁵Och han sade till dem: Ser till, och tager eder vara för girighet; ty ens (menniskos) lif hänger icke derpå, att hon många ägodelar hafver.

¹⁶Och sade han en liknelse till dem, sägandes: Det var en riker man, hvilkens åker bar frukt nog.

¹⁷Då tänkte han vid sig sjelf, sägandes: Hvad skall jag göra? Ty jag hafver icke, der jag kan lägga mina frukt uti;

¹⁸Och sade: Detta vill jag göra: Jag vill rifva omkull mina lador, och bygga upp större; och dit vill jag församla allt det mig växt är, och mina ägodelar;

¹⁹Och säga till min själ: Själ, du hafver mycket godt förvaradt intill mång år; gör dig goda dagar, ät, drick, var glad.

²⁰Men Gud sade till honom: Du dåre, i denna natt skall man kalla dina själ ifrå dig; ho skall då få det du tillredt hafver?

²¹Alltså går det ock honom, som sig församlar ägodelar, och icke är rik för Gudi.

²²Och han sade till sina Lärjungar: Derföre säger jag eder: Hafver icke omsorg för edart lif, hvad I äta skolen; eller för edar kropp, hvad I skolen kläda eder med.

²³Lifvet är mer än maten, och kroppen mer än kläden.

²⁴Ser på korparna; ty de så intet, ej heller uppskära; de hafva hvarken källare eller lado, och Gud föder dem; huru mycket ären I bättre än foglarna?

²⁵Hvilken af eder kan med sin omsorg föröka till sin växt en aln?

²⁶Kunnen I nu icke det som minst är, hvarföre hafven I då omsorg för det andra?

²⁷Ser på liljorna, huru de växa; de arbeta intet, och ej heller spinna; men jag säger eder: Icke Salomon i all sin härlighet var så klädd, som en af dem.

²⁸Efter nu Gud så kläder gräset, som i dag växer på markene, och i morgon kastas i ugnen; huru mycket mer skall han kläda eder, I klentrogne?

²⁹Derföre fråger ock I intet efter, hvad I skolen äta, eller dricka; och farer icke i höjdena;

³⁰Ty efter allt detta söka Hedningarna i verldene; men edar Fader vet väl, att I sådant behöfven;

³¹Utan söker heldre efter Guds rike, så faller eder allt detta till.

³²Frukta dig icke, du klene hjord; ty edar Faders godvilje är så, att han vill gifva eder riket.

³³Säljer hvad I hafven, och gifver almoso; görer eder säcker, som icke föråldras; en skatt, som aldrig minskas i himmelen, der tjufven aldrig tillkommer, ej heller någor mal förderfvar.

³⁴Ty der edar skatt är, der blifver ock edart hjerta.

³⁵Låter edra länder vara omgjordade, och edor ljus brinnande;

³⁶Och varer I de menniskor like, som vänta sin herra, då han igenkomma skall ifrå bröllopet; att, när han kommer, och klappar, låta de honom straxt upp.

³⁷Salige äro de tjenare, hvilka herren finner vakande, då han kommer; sannerliga säger jag eder: Han skall uppskörta sig, och låta dem sitta till bords, och han skall då gå och tjena dem.

³⁸Och om han kommer uti den andra väkten, och uti den tredje väkten, och finner så; salige äro de tjenare.

³⁹Men detta skolen I veta, att, om husbonden visste på hvad stund tjufven komma skulle, förvisso vakade han, och icke tillstadde uppbryta sitt hus.

⁴⁰Derföre varer ock I redo; ty den stund, I icke tänken, skall menniskones Son komma.

⁴¹Då sade Petrus till honom: Herre, säger du till oss denna liknelsen, eller ock till alla?

⁴²Då sade Herren: Hvar finner man en trogen och snäll skaffare, den hans herre sätter öfver sitt tjenstafolk, att han dem i rättan tid gifver hvad dem behörer?

⁴³Salig är den tjenaren, den herren finner så göra, då han kommer.

⁴⁴Sannerliga säger jag eder, han skall sätta honom öfver allt det han äger.

⁴⁵Men om den tjenaren sade i sitt hjerta: Min herre dröjer fast att komma igen; och begynte slå tjenarena och tjenarinnorna, och äta och dricka, och varda drucken;

⁴⁶Så kommer dens tjenarens herre, på den dagen han det sig icke förmodar, och på den stundene den han icke vet; och skall hugga honom i stycker, och skall sätta hans lott med de otrogna.

⁴⁷Men den tjenaren, som visste sins herras vilja, och icke beredde sig, och icke gjorde efter hans vilja, han skall lida mycken hugg;

⁴⁸Men den der icke visste, och gjorde dock det som hugg värdt var, han skall få hugg lida; ty dem som mycket gifvet är, af honom skall mycket varda utkrafdt; och hvem mycket befaldt är, af honom skall varda mycket äskadt.

⁴⁹Jag är kommen till att upptända en eld på jordene; och hvad vill jag heldre än att han allaredo brunne?

⁵⁰Men jag måste med en döpelse döpas; och huru ängslas jag, tilldess hon fullbordad varder?

⁵¹Menen I, att jag är kommen till att sända frid på jordena? Nej, säger jag eder; utan visserliga tvedrägt.

⁵²Ty härefter skola fem vara skiljaktige uti ett hus; tre emot två, och två emot tre.

⁵³Fadren skall vara emot sonen, och sonen emot fadren; modren emot dottrena, och dottren emot modrena; sväran emot sina sonahustru, och sonahustrun emot sina sväro.

⁵⁴Sade han ock till folket: När I fån se en sky uppgå vesterut, straxt sägen I: Regn kommer; och det sker så.

⁵⁵Och när I sen sunnanväder blåsa, sägen I: Det blifver varmt; och det sker så.

⁵⁶I skrymtare, himmelens och jordenes skepelse kunnen I bepröfva; hvi pröfven I icke då denna tiden?

⁵⁷Hvi dömen I icke ock utaf eder sjelfva, hvad rätt är.

⁵⁸När du nu går med din trätobroder till öfverstan, så vinnlägg dig i vägen, att du blifver honom fri; att han tilläfventyrs icke drager dig fram för domaren, och domaren antvardar dig stockmästaren, och stockmästaren kastar dig i fängelset.

⁵⁹Jag säger dig: Du varder icke utkommandes, tilldess du betalat hafver den yttersta skärfven.