Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Lukas 14 Bible Online

Lukas 14 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Lukas 14

¹Och det hände sig, att han kom uti ens mans hus, som var en öfverste för de Phariseer, om en Sabbath, till att få sig mat; och de vaktade på honom.

²Och si, en vattusigtig menniska var der för honom.

³Då svarade Jesus, och sade till de lagkloka och Phariseer: Må man någon hela om Sabbathen?

⁴Och de tigde. Men han tog honom till sig, och gjorde honom helbregda; och lät gån.

⁵Och han svarade, sägandes till dem: Hvilkens edars åsne eller oxe faller uti brunnen, och går han icke straxt till att draga honom ut, om Sabbathsdagen?

⁶Och de kunde intet svara honom dertill.

⁷Då sade han ock till dem, som budne voro, en liknelse; märkandes, huru de sökte efter att sitta främst, sägandes till dem:

⁸När du blifver buden af någrom till bröllop, så sätt dig icke i främsta rummet; att icke tilläfventyrs någor kommer, som buden är af honom, och är ärligare än du;

⁹Och då kommer han, som både dig och honom budit hafver, och säger till dig: Gif denna rum; och då måste du med blygd begynna sitta ned bätter;

¹⁰Utan heldre, när du varder buden, gack, och sätt dig i yttersta rummet; att, då han kommer, som dig budit hafver, må han säga till dig: Min vän, sitt upp bätter; och då sker dig heder för dem, som der med dig till bords sitta.

¹¹Ty hvar och en, som upphöjer sig, han skall varda förnedrad; och den sig förnedrar, han skall varda upphöjd.

¹²Sade han ock desslikes till honom, som honom budit hade: När du gör middagsmåltid, eller nattvard, bjud icke dina vänner, eller dina bröder, eller dina fränder, eller dina grannar, som rike äro; att de icke bjuda dig igen, och löna dig dina välgerning;

¹³Utan heldre, då du gör gästabåd, kalla de fattiga, sjuka, halta och blinda.

¹⁴Och salig äst du; ty de förmå icke löna dig igen; men dig varder igenlönt i de rättfärdigas uppståndelse.

¹⁵Men då en af dem, som vid bordet såto, detta hörde, sade han till honom: Salig är den som äter bröd i Guds rike.

¹⁶Då sade han till honom: En man hade tillredt en stor nattvard, och böd många;

¹⁷Och utsände sin tjenare, den stund nattvarden skulle stå, att han skulle säga dem som budne voro: Kommer; ty all ting äro nu redo.

¹⁸Och de begynte allesammans ursaka sig. Den förste sade till honom: Jag hafver köpt ett jordagods, och jag måste gå ut och bese det; jag beder dig, gör min ursäkt.

¹⁹Och den andre sade: Jag hafver köpt fem par oxar, och jag måste gå bort och försöka dem; jag beder dig, gör min ursäkt.

²⁰Och den tredje sade: Jag hafver tagit mig hustru, och derföre kan jag icke komma.

²¹Och tjenaren kom, och sade sin herra allt detta igen. Då vardt husbonden vred, och sade till sin tjenare: Gack snarliga ut på gator och gränder i staden, och de fattiga, och krymplingar, halta och blinda haf härin.

²²Och tjenaren sade: Herre, jag hafver gjort som du böd, och här är ännu rum.

²³Då sade herren till tjenaren: Gack ut på vägar och gårdar, och nödga dem att komma härin, på det att mitt hus måtte varda fullt.

²⁴Ty jag säger eder, att ingen af de män, som budne voro, skall smaka min nattvard.

²⁵Och gick mycket folk med honom; och han vände sig om, och sade till dem:

²⁶Hvilken som kommer till mig, och icke hatar sin fader och moder, och hustru, och barn, och bröder, och systrar, och dertill sitt eget lif, han kan icke vara min Lärjunge.

²⁷Och hvilken som icke bär sitt kors, och följer mig, han kan icke vara min Lärjunge.

²⁸Hvilken är den af eder, som vill bygga ett torn, och icke först sitter och öfverlägger bekostningen, om han hafver det han behöfver till att fullborda det med?

²⁹Att, då han hafver lagt grundvalen, och icke kan fullborda det, alle de, som få set, icke skola begynna göra spe af honom;

³⁰Och säga: Denne mannen hafver begynt bygga, och förmådde icke fullbordat.

³¹Eller hvad Konung vill gifva sig till örligs, och strida emot en annan Konung, sitter han icke först och tänker, om han förmår med tiotusend möta honom, som kommer emot honom med tjugutusend?

³²Annars, medan hin ännu långt borto är, sänder han bådskap till honom, och beder om frid.

³³Sammalunda hvar och en af eder, som icke vedersakar allt det han äger, han kan icke vara min Lärjunge.

³⁴Saltet är godt; men om saltet mister sin sälto, med hvad skall man då salta?

³⁵Det är hvarken nyttigt i jordene, eller i dyngone; utan man kastar det bort. Den der öron hafver till att höra, han höre.