Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Lukas 18 Bible Online

Lukas 18 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Lukas 18

¹Sade han ock en liknelse till dem derom, att man skall alltid bedja, och icke förtröttas;

²Sägandes: En domare var uti en stad, den icke fruktade Gud, och ej heller hade försyn för några mennisko;

³Så var i samma stad en enka; hon kom till honom, och sade: Hjelp mig ifrå min trätobroder.

⁴Och han ville icke till någon tid. Sedan sade han vid sig: Ändock jag icke fruktar Gud, ej heller hafver försyn för någon mennisko;

⁵Dock, fördenskull att denna enkan öfverfaller mig så svåra, måste jag fly henne rätt, att hon icke skall komma på det sista, och ropa på mig.

⁶Och sade Herren: Hörer här, hvad den orätta domaren säger.

⁷Skulle ock icke Gud hämnas sina utkorade, som ropa till honom dag och natt; skulle han hafva tålamod dermed?

⁸Jag säger eder, att han skall hämnas dem snarliga. Dock likväl, då menniskones Son kommer, månn han skall finna tro på jordene?

⁹Sade han ock till somliga, som tröste på sig sjelfva, att de voro rättfärdige, och försmådde andra, denna liknelsen:

¹⁰Två män gingo upp i templet till att bedja; den ene en Pharisee, och den andre en Publican.

¹¹Phariseen stod och bad så vid sig sjelf: Jag tackar dig Gud, att jag är icke såsom andra menniskor, röfvare, orättfärdige, horkarlar, eller ock såsom denne Publicanen.

¹²Jag fastar två resor i veckone, och gifver tiond af allt det jag äger.

¹³Och Publicanen stod långt ifrån, och ville icke lyfta sin ögon upp till himmelen; utan slog sig för sitt bröst, och sade: Gud, miskunda dig öfver mig syndare.

¹⁴Jag säger eder: Denne gick dädan hem igen rättfärdigad, mer än den andre; ty den sig upphöjer, han varder förnedrad; och den sig förnedrar, han varder upphöjd.

¹⁵Så båro de ock barn till honom, att han skulle taga på dem; då hans Lärjungar det sågo, näpste de dem.

¹⁶Men Jesus kallade dem till sig, och sade: Låter barnen komma till mig, och förmener dem icke; ty sådana hörer Guds rike till.

¹⁷Sannerliga säger jag eder: Hvilken som icke tager Guds rike som ett barn, han skall icke komma derin.

¹⁸Och frågade honom en öfverste, sägandes: Gode Mästar, hvad skall jag göra, att jag må få evinnerligit lif?

¹⁹Sade Jesus till honom: Hvi kallar du mig godan? Ingen är god, utan allena Gud.

²⁰Budorden vetst du: Du skall icke bedrifva hor; du skall icke dräpa; du skall icke stjäla; du skall icke säga falskt vittnesbörd; du skall ära din fader och dina moder.

²¹Då sade han: Allt detta hafver jag hållit af min ungdom.

²²Då Jesus det hörde, sade han till honom: Än fattas dig ett; sälj bort allt det du hafver, och skift emellan de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen; och kom, och följ mig.

²³Då han det hörde, vardt han storliga bedröfvad; ty han var ganska rik.

²⁴Då Jesus såg honom vara mägta bedröfvad, sade han: O! med huru stor plats komma de i Guds rike, som penningar hafva;

²⁵Ty snarare kan en camel gå igenom ett nålsöga, än en riker komma in i Guds rike.

²⁶Då sade de som det hörde: Ho kan då varda salig?

²⁷Men han sade: Det omöjeligit är för menniskom, det är möjeligit för Gud.

²⁸Då sade Petrus: Si, vi hafve all ting öfvergifvit, och följt dig.

²⁹Sade han till dem: Sannerliga säger jag eder; ingen är den som hafver öfvergifvit hus, eller föräldrar, eller bröder, eller hustru, eller barn, för Guds rikes skull;

³⁰Den icke skall igenfå mycket mer i denna tiden, och i tillkommande verld evinnerligit lif.

³¹Då tog Jesus till sig de tolf, och sade till dem: Si, vi gåm upp till Jerusalem, och all ting skola fullbordad varda, som skrifven äro af Propheterna om menniskones Son.

³²Ty han skall öfverantvardas Hedningom, och begabbas, och försmädas, och bespottas.

³³Och sedan de hafva hudflängt honom, skola de döda honom; och tredje dagen skall han uppstå igen.

³⁴Men de förstodo der intet af, och talet var dem så fördoldt, att de icke förstodo hvad som sades.

³⁵Så hände sig, att när han kom in mot Jericho, satt en blinder vid vägen, och tiggde.

³⁶Och när han hörde folket framgå, frågade han hvad det var?

³⁷Då sade de till honom, att Jesus af Nazareth gick der fram.

³⁸Då ropade han, och sade: Jesu, Davids Son, varkunna dig öfver mig.

³⁹Men de, som föregingo, näpste honom, att han skulle tiga; men han ropade dessmer: Davids Son, varkunna dig öfver mig.

⁴⁰Då stadnade Jesus, och böd leda honom till sig. Då han kom fram, frågade han honom,

⁴¹Sägandes: Hvad vill du, att jag skall göra dig? Då sade han: Herre, att jag måtte få min syn.

⁴²Och Jesus sade till honom: Haf din syn; din tro hafver frälst dig.

⁴³Och straxt fick han sin syn igen, och följde honom, prisandes Gud. Och allt folket, som detta sågo, lofvade Gud.