Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Lukas 19 Bible Online

Lukas 19 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Lukas 19

¹Och han drog in, och gick igenom Jericho.

²Och si, der var en man, benämnd Zacheus; han var en öfverste för de Publicaner, och var rik;

³Och sökte efter att han skulle få se Jesum, ho han var; men han kom icke dess vid, för folkets skull; ty han var liten till växt.

⁴Så lopp han framföre, och steg upp uti ett mulbärträ, på det han skulle få se honom; ty han skulle gå der fram.

⁵Och när Jesus kom till den platsen, såg han upp, och fick se honom, och sade till honom: Zachee, stig snarliga ned; ty i dag måste jag gästa i ditt hus.

⁶Han steg snarliga ned, och undfick honom gladeliga.

⁷Och när de det sågo, knorrade de alle, att han ingången var till att gästa när en syndare.

⁸Men Zacheus steg fram, och sade till Herran: Si, Herre, hälftena af mina ägodelar gifver jag de fattiga; och om jag hafver någon bedragit, det gifver jag fyradubbelt igen.

⁹Då sade Jesus till honom: I dag är desso huse salighet vederfaren; efter han är ock Abrahams son.

¹⁰Ty menniskones Son är kommen till att uppsöka och frälsa det som förtappadt var.

¹¹När de nu detta hörde, sade han ändå en liknelse, efter han var hardt när vid Jerusalem, och de mente att Guds rike skulle straxt uppenbaradt varda.

¹²Så sade han då: En ädla man for långt bort i främmande land, till att intaga sig ett rike, och komma igen.

¹³Då kallade han till sig tio sina tjenare, och fick dem tio pund, och sade till dem: Handler härmed, tilldess jag igen kommer.

¹⁴Men hans borgare hatade honom, och sände bådskap efter honom, sägande: Vi vilje icke, att denne skall råda öfver oss.

¹⁵Och det begaf sig, att han kom igen, och hade fått riket. Då böd han kalla de tjenare till sig, som han hade fått penningarna, att han måtte veta, huru hvar och en af dem handlat hade.

¹⁶Så kom den förste, och sade: Herre, ditt pund hafver förvärfvat tio pund.

¹⁷Och han sade till honom: Ack! du gode tjenare, uti en liten ting hafver du varit trogen; du skall hafva magt öfver tio städer.

¹⁸Och den andre kom, och sade: Herre, ditt pund hafver vunnit fem pund.

¹⁹Och han sade till honom: Var ock du satter öfver fem städer.

²⁰Och den tredje kom, och sade: Herre, se här ditt pund, som jag hade bevarat uti en svetteduk.

²¹Jag var rädder för dig; ty du äst en sträng man; du tager det upp, som du icke hafver nederlagt, och uppskär det du icke hafver sått.

²²Sade han till honom: Af din egen mun dömer jag dig, du onde tjenare; visste du att jag är en sträng man, upptager det jag intet nederlade, och uppskär det jag intet sådde;

²³Hvi fick du då icke mina penningar in i vexlobänken; att, när jag komme, måtte jag ju kraft dem igen med ocker?

²⁴Och han sade till dem som der stodo: Tager det pundet ifrå honom och får honom, som hafver tio pund.

²⁵Då sade de till honom: Herre, han hafver tio pund.

²⁶Ty jag säger eder, att den som hafver, honom skall varda gifvet; och den som icke hafver, honom skall ock varda ifråtaget det han hafver.

²⁷Dock de mina ovänner, som icke ville att jag skulle råda öfver dem, leder hit, och dräper dem här för mig.

²⁸Och då han detta sagt hade, gick han dädan, och reste upp åt Jerusalem.

²⁹Och det begaf sig att, när han kom till Bethphage och Bethanien, vid det berget, som kallas Oljoberget, sände han två sina Lärjungar,

³⁰Sägandes: Går in i byn, som för eder ligger; när I kommen derin, skolen I finna en åsnafåla bunden, der ännu ingen menniska på suttit hafver; löser honom, och hafver honom hit.

³¹Och om någor frågar eder, hvi I lösen honom; så säger till honom: Ty Herren behöfver honom.

³²Så gingo de åstad, som sände voro, och funno, som han hade sagt dem.

³³Och när de löste fålan, sade hans herrar till dem: Hvi lösen I fålan?

³⁴Då sade de: Ty Herren behöfver honom.

³⁵Och de ledde honom till Jesum; lade sin kläder på fålan, och satte Jesum deruppå.

³⁶Och der han framfor, bredde de sin kläder på vägen.

³⁷Och då han när kom, och drog ned för Oljoberget, begynte hele hopen af hans Lärjungar med fröjd och höga röst lofva Gud, öfver alla de krafter som de sett hade,

³⁸Sägandes: Välsignad vare han, som kommer, en Konung i Herrans Namn; frid vare i himmelen, och ära i höjden.

³⁹Och någre ibland folket, som voro af de Phariseer, sade till honom: Mästar, näps dina Lärjungar.

⁴⁰Men han svarade, och sade till dem: Jag säger eder: Om de tigde, skulle stenarna ropa.

⁴¹Och då han kom fram, och fick se staden, gret han öfver honom.

⁴²Och han sade: Om du ock visste, hvad din frid tillhörer, så vorde du det visserliga i denna dinom dag betänkandes; men nu är det fördoldt för din ögon.

⁴³Ty den tid skall komma öfver dig, att dine ovänner skola dig belägga, och skansa kringom dig, och tränga dig på alla sidor.

⁴⁴Och de skola nederslå dig till jorden, och din barn som i dig äro; och de skola icke låta igen i dig sten på sten; derföre, att du icke känna kunde den tiden, der du uti sökt var.

⁴⁵Så gick han in i templet, och begynte utdrifva dem, som derinne sålde och köpte,

⁴⁶Sägandes till dem: Det är skrifvet: Mitt hus är ett bönehus; men I hafven det gjort till en röfvarekulo.

⁴⁷Och han lärde hvar dag i templet. Men de öfverste Presterna, och de ypperste ibland folket, sökte efter att de kunde förgöra honom;

⁴⁸Och de kunde icke finna, hvad de skulle göra; ty allt folket höll sig intill honom, och hörde honom.