Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Lukas 20 Bible Online

Lukas 20 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Lukas 20

¹Och det begaf sig på en af de dagar, att han lärde folket i templet, och predikade Evangelium; då församlade sig de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, med de Äldsta;

²Och sade till honom: Säg oss, af hvad magt gör du detta? Eller ho är den som hafver gifvit dig denna magten?

³Svarade Jesus, och sade till dem: Jag vill ock spörja eder ett ord; svarer I mig:

⁴Var Johannis döpelse af himmelen, eller af menniskor?

⁵Då begynte de tänka vid sig, sägande: Sägom vi, af himmelen; då säger han: Hvi trodden I icke honom då?

⁶Men sägom vi, af menniskor då stenar oss allt folket; ty de hålla det ju så före, att Johannes var en Prophet.

⁷Ty svarade de, att de icke visste, hvadan den var.

⁸Då sade Jesus till dem: Icke heller säger jag eder, med hvad magt jag detta gör.

⁹Och han begynte säga till folket denna liknelsen: En man planterade en vingård, och fick honom ut vingårdsmannom, och for bort i främmande land i lång tid.

¹⁰När tid var, sände han en tjenare till vingårdsmännerna, att de skulle låta honom få af vingårdsens frukt; men vingårdsmännerna hudflängde honom, och sänden ifrå sig med tomma händer.

¹¹Sedan sände han ock en annan tjenare; den hudflängde de ock, och försmädde honom, och sänden ifrå sig med tomma händer.

¹²Åter sände han den tredje; den gjorde de ock såran, och drefvo honom ut.

¹³Då sade vingårdsherren: Hvad skall jag göra? Jag vill sända min älskeliga son; kan hända att, då de se honom, hafva de försyn för honom.

¹⁴Då vingårdsmännerna fingo se honom, tänkte de vid sig sjelfva, sägande: Denne är arfvingen; kommer, vi vilje slå honom ihjäl, att arfvedelen må blifva vår.

¹⁵Och så drefvo de honom utu vingården, och dråpo honom. Hvad skall nu vingårdsherren göra dem samma?

¹⁶Han skall komma, och förgöra dessa vingårdsmännerna, och utfå vingården androm. När de detta hörde, sade de: Bort det.

¹⁷Då såg han på dem, och sade: Hvad är då det som skrifvet står: Den stenen, som byggningsmännerna bortkastade, han är vorden en hörnsten?

¹⁸Hvilken som faller uppå den stenen, han varder krossad; men den han uppå faller, honom slår han all sönder i stycken.

¹⁹Och öfverste Presterna, med de Skriftlärda, sökte efter att de kunde få taga fatt på honom i samma stunden; men de räddes för folket; ty de förstodo, att han hade sagt denna liknelsen emot dem.

²⁰Och de aktade på honom, och sände ut väktare, som låtos vara rättfärdige; på det de skulle taga honom vid orden, och öfverantvarda honom herrskapet, och i landsherrans våld.

²¹Och de frågade honom, sägande: Mästar, vi vete att du säger och lärer det rätt är, och ser icke till personen, utan lärer Guds väg rätt.

²²Är det rätt, att vi gifve Kejsaren skatt, eller ej?

²³Då han förmärkte deras illfundighet, sade han till dem: Hvi fresten I mig?

²⁴Låter mig få se penningen; hvars beläte och öfverskrift hafver han? Svarade de, och sade: Kejsarens.

²⁵Sade han till dem: Så gifver nu Kejsarenom det Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer.

²⁶Och de kunde icke straffa hans tal, för folket; utan förundrade sig på hans svar, och tigde.

²⁷Då gingo någre fram till honom af de Sadduceer, hvilke der neka uppståndelsen, och frågade honom,

²⁸Sägande: Mästar, Moses hafver skrifvit oss, att om någors mans broder blifver död, den hustru hafver, och dör barnlös, att hans broder skall taga hans hustru, och uppväcka sinom broder säd.

²⁹Så voro nu sju bröder; och den förste tog sig hustru, och blef död barnlös.

³⁰Och den andre tog henne, och blef ock desslikes död barnlös.

³¹Den tredje tog henne; sammalunda ock alle sju, och läto inga barn efter sig, och blefvo döde.

³²Sist, efter dem alla, blef ock qvinnan död.

³³Uti uppståndelsen, hvilkensderas hustru skall hon vara, efter det sju hade haft henne till hustru?

³⁴Då svarade Jesus, och sade till dem: Denna verldenes barn taga sig hustrur och gifvas mannom.

³⁵Men de som varda värdige till den verldena, och till uppståndelsen ifrå de döda, de hvarken taga hustrur, eller gifvas manne;

³⁶Och ej heller kunna de mera dö; ty de varda like med Änglarna, och äro Guds barn, medan de äro uppståndelsens barn.

³⁷Men att de döde uppstå, bevisade Moses vid buskan, då han kallade Herran Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud.

³⁸Gud är icke de dödas, utan de lefvandes Gud; ty honom lefva alle.

³⁹Då svarade någre af de Skriftlärda, sägande: Mästar, du sade rätt.

⁴⁰Och de djerfdes icke yttermera något fråga honom.

⁴¹Men han sade till dem: Huru säga de Christum vara Davids Son?

⁴²Och sjelfver David säger i Psalmboken: Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand;

⁴³Tilldess jag nederlägger dina ovänner dig till en fotapall.

⁴⁴Så kallar nu David honom Herra; huru är han då hans Son?

⁴⁵Då sade han till sina Lärjungar, uti allt folkens åhöro:

⁴⁶Tager eder vara för de Skriftlärda, som vilja gå uti sid kläder, och vilja gerna varda helsade på torgen, och sitta främst i Synagogorna, och sitta främst i gästabåden.

⁴⁷De uppfräta enkors hus, förebärande långa böner; de skola få dess större fördömelse.