Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Lukas 22 Bible Online

Lukas 22 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Lukas 22

¹Då tillstundade Sötbrödshögtiden, den Påska kallas.

²Och de öfverste Presterna och Skriftlärde sökte efter, huru de kunde dräpa honom; men de fruktade för folket.

³Och gick Satanas in uti Judas, som kallades Ischarioth, och var en af de tolf.

⁴Han gick bort, och talade med de öfversta Presterna och föreståndarena, huruledes han skulle fly honom dem i händer.

⁵Och de gladdes, och voro öfverens med honom, att de skulle gifva honom penningar.

⁶Och han lofvade dem det, och sökte efter läglighet, att han måtte öfverantvarda honom dem utan buller.

⁷Så kom då Sötbrödsdagen, på hvilkom man måste offra Påskalambet.

⁸Då sände han Petrum, och Johannem, sägandes: Går, och bereder oss Påskalambet, att vi det äte.

⁹Då sade de till honom: Hvar vill du, att vi skole bereda det?

¹⁰Sade han till dem: Si, när I kommen in i staden, varder eder mötandes en man, som bär ena vattukruko; följer honom i huset, der han ingår;

¹¹Och säger husbondanom: Mästaren låter säga dig: Hvar är herberget, der jag må äta Påskalambet med mina Lärjungar?

¹²Och han skall visa eder en storan sal bereddan; reder der till.

¹³De gingo åstad, och funno som han dem sagt hade; och redde till Påskalambet.

¹⁴Och då tid var, satte han sig ned, och de tolf Apostlar med honom.

¹⁵Och han sade till dem: Jag hafver, med mycken åstundan, begärat äta detta Påskalambet med eder, förr än jag lider.

¹⁶Ty jag säger eder, att jag härefter icke skall äta deraf, tilldess det fullkomnadt varder i Guds rike.

¹⁷Och han tog kalken, tackade, och sade: Tager honom, och skifter eder emellan;

¹⁸Ty jag säger eder, att jag icke skall dricka det af vinträ kommet är, tilldess Guds rike kommer.

¹⁹Och han tog brödet; tackade, och bröt, och gaf dem, sägandes: Detta är min lekamen, som för eder gifven varder; det görer till min åminnelse;

²⁰Sammalunda ock kalken, efter Nattvarden, sägandes: Detta är kalken, det nya Testamentet i mitt blod, som för eder utgjutet varder.

²¹Dock si, mins förrädares hand är med mig på bordet.

²²Och menniskones Son varder gångandes, efter som det beslutet är; dock ve den mennisko, af hvilko han varder förrådder.

²³Och de begynte fråga emellan sig, hvilken den var af dem som det göra skulle.

²⁴Så vardt ock en träta emellan dem, hvilkendera skulle synas vara ypperst.

²⁵Då sade han till dem: Verldslige Konungar regera; och de, som magtena hafva, kallas nådige herrar;

²⁶Men I icke så; utan den som störst är ibland eder, han skall vara som den yngste, och den der ypperst är, han vare såsom en tjenare.

²⁷Ty hvilkendera är större, den som sitter, eller den som tjenar? Är icke han som sitter? Men jag är midt ibland eder, såsom den som tjenar.

²⁸Men I ären de samme, som med mig blifvit hafven uti mina frestelser.

²⁹Och jag vill beställa eder riket, såsom min Fader hafver det beställt mig;

³⁰Att I skolen äta och dricka öfver mitt bord, i mitt rike; och skolen sitta på stolar, och döma tolf Israels slägter.

³¹Och Herren sade: Simon, Simon, si, Satanas hafver begärat eder, att han skulle sålla eder såsom hvete;

³²Men, jag hafver bedit för dig, att din tro skall icke omintet varda; och när du nu omvänder äst, så styrk dina bröder.

³³Då sade han till honom: Herre, jag är redebogen gå med dig, både i häktelse och i döden.

³⁴Då sade han: Jag säger dig, Petre, i dag skall icke hanen gala, förr än du tre resor nekar att känna mig.

³⁵Och han sade till dem: När jag sände eder utan säck, utan skräppo, och utan skor, hafver eder något fattats? Då sade de: Intet.

³⁶Då sade han till dem: Men nu, ho som säck hafver, han tage honom, sammalunda ock skräppo; och den der icke hafver, han sälje sin kjortel, och köpe svärd.

³⁷Ty jag säger eder, att det ännu måste fullbordas på mig, som skrifvet är: Han är räknad ibland ogerningsmän; ty hvad som skrifvet är om mig, det hafver en ända.

³⁸Då sade de: Herre, si, här äro tu svärd. Då sade han till dem: Det är nog.

³⁹Och han gick ut, som hans seder var, till Oljoberget; och hans Lärjungar följde honom till det rummet.

⁴⁰Och då han kom dit, sade han till dem: Beder, att I icke kommen uti frestelse.

⁴¹Och han gick ifrå dem vid pass ett stenkast, och föll ned på sin knä, och bad,

⁴²Sägandes: Fader, är så din vilje, tag denna drycken ifrå mig; dock likväl, ske icke min vilje, utan din.

⁴³Och syntes honom en Ängel af himmelen, och styrkte honom.

⁴⁴Och han vardt betagen af en mägta stor ångest, och bad länge; och hans svett var såsom blodsdroppar, löpande ned på jorden.

⁴⁵Och då han uppstod af bönene, och kom till sina Lärjungar, fann han dem sofvande af bedröfvelse;

⁴⁶Och sade till dem: Hvi sofven I? Står upp, och beder, att I icke kommen uti frestelse.

⁴⁷Vid han ännu talade, si, en hop med folk, och en utaf de tolf, som het Judas, gick för dem, och trädde fram till Jesum, till att kyssa honom.

⁴⁸Men Jesus sade till honom: Juda, förråder du menniskones Son med kyssande?

⁴⁹Då sågo de som när voro, hvad på färde var, och sade till honom: Herre, skole vi taga till svärds?

⁵⁰Och en af dem slog öfversta Prestens tjenare, och högg af hans högra öra.

⁵¹Då svarade Jesus, och sade: Låter kommat härtill; och så tog han på hans öra, och helade honom.

⁵²Och Jesus sade till de öfversta Presterna, och föreståndarena i templet, och till de äldsta, som till honom komne voro: Såsom till en röfvare ären I utgångne, med svärd och med stafrar;

⁵³Ändock jag hafver dagliga varit med eder i templet, och I kommen edra händer intet vid mig; men detta är edar stund, och mörksens magt.

⁵⁴Så grepo de honom, och ledden, och haden in i öfversta Prestens hus. Men Petrus följde långt efter.

⁵⁵Då gjorde de en eld midt i palatset, och såto dervid; och Petrus satte sig ibland dem.

⁵⁶Då en tjensteqvinna fick se honom sittandes vid ljuset, såg hon på honom, och sade: Denne var ock med honom.

⁵⁷Då nekade han honom, och sade: Qvinna, jag känner honom intet.

⁵⁸Och litet efter såg honom en annar, och sade: Du äst ock af dem. Men Petrus sade: Menniska, jag är det icke.

⁵⁹Och litet derefter, vid en timma, kom en annar, och sannade det samma, sägandes: Sannerliga var han ock med honom; ty han är ock en Galileisk man.

⁶⁰Och Petrus sade: Menniska, jag vet icke hvad du säger. Och i det samma, vid han ännu talade, gol hanen.

⁶¹Och Herren vände sig om, och såg på Petrum; och då begynte Petrus tänka på Herrans ord, huru han honom sagt hade: Förr än hanen hafver galit, skall du tre resor neka mig.

⁶²Och Petrus gick ut, och gret bitterliga.

⁶³Och de män, som höllo Jesum, begabbade honom, och slogo honom;

⁶⁴Bundo för hans ögon, slogo hans ansigte, och frågade honom, sägande: Spå, ho är den som dig slog?

⁶⁵Och mycken annor förhädelse sade de till honom.

⁶⁶Och som det dagades, församlade sig de äldste i folket, och de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, och hade honom in för sitt Råd,

⁶⁷Sägande: Äst du Christus, säg det oss? Och han sade till dem: Om jag eder det säger, så tron I det intet;

⁶⁸Frågar jag ock, så svaren I intet; ej heller släppen I mig.

⁶⁹Härefter skall menniskones Son sitta på Guds krafts högra hand.

⁷⁰Då sade de alle: Så äst du ju Guds Son? Sade han: I sägen att jag så är.

⁷¹Då sade de: Hvarefter begärom vi ännu vittnesbörd? Vi hafve sjelfve hört det af hans mun.