Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Lukas 23 Bible Online

Lukas 23 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Lukas 23

¹Då stod upp hele hopen af dem, och ledde honom bort till Pilatum;

²Och begynte till att klaga på honom, sägande: Denna hafve vi beslagit dermed, att han förvänder folket, och förbjuder gifva Kejsarenom skatt, och säger sig vara Christus en Konung.

³Och Pilatus frågade honom, sägandes: Äst du Judarnas Konung? Då svarade han honom, och sade: Du säger det.

⁴Då sade Pilatus till öfversta Presterna, och till folket: Jag finner intet brott med denna mannen.

⁵Men de höllo sitt tal fram, sägande: Han gör uppror ibland folket, lärandes öfver allt Judiska landet, begynnandes i Galileen, och sedan allt hit.

⁶Då Pilatus hörde nämnas Galileen, frågade han, om han var en Galileisk man.

⁷Och då han förnam, att han var under Herodis välde, försände han honom till Herodes; ty han var ock i Jerusalem på den tiden.

⁸Då Herodes fick se Jesum, vardt han ganska glad; ty han hade i lång tid haft åstundan till att se honom; ty han hade mycket hört om honom, och hoppades få se något tecken göras af honom.

⁹Och han frågade honom om mång stycker; men han svarade honom intet.

¹⁰Stodo ock öfverste Presterna, och de Skriftlärde, och klagade svårliga på honom.

¹¹Men Herodes med sitt folk föraktade honom, och begabbade honom, och klädde honom uti ett hvitt kläde, och sände honom igen till Pilatum.

¹²Och Pilatus och Herodes vordo vänner emellan sig på samma dag; ty emellan dem hade tillförene varit ovänskap.

¹³Då kallade Pilatus tillhopa de öfversta Presterna, och föreståndarena, och folket;

¹⁴Och sade till dem: I hafven fått mig denna mannen, såsom den der hafver förvändt folket; och si, jag hafver förhört honom i edor närvaro, och finner dock ingen af de ogerningar med denna mannen, der I anklagen honom före;

¹⁵Och ej heller Herodes; ty jag försände eder till honom; och si, man kunde intet komma på honom, det döden värdt var.

¹⁶Derföre vill jag näpsan och släppan.

¹⁷Ty han skulle om högtidena gifva dem en lös.

¹⁸Då ropade hele hopen, och sade: Tag denna af vägen, och gif oss Barabbam lös;

¹⁹Den der låg i fängelset, för ett upplopps skull, som i staden skedt var, och för ett mandråp.

²⁰Åter talade Pilatus till dem, och ville gifva Jesum lös.

²¹Då ropade de, och sade: Korsfäst, korsfäst honom.

²²Då sade han tredje resona till dem: Hvad hafver han då illa gjort? Jag finner ingen dödssak med honom; derföre vill jag näpsan, och gifvan lös.

²³Men de lade åt med stort rop, och begärade att han skulle korsfästas; och deras och de öfversta Presternas rop vardt ju mer och mer.

²⁴Då dömde Pilatus, att så ske skulle, som de begärade;

²⁵Och gaf dem lös den i fängelset satt var för upploppets och dråpets skull, den de begärat hade; men Jesum öfverantvardade han deras vilja.

²⁶Och då de ledde honom ut, fingo de en fatt, som het Simon af Cyrene, den der kom af markene; honom lade de korset uppå, att han skulle bära det efter Jesum.

²⁷Men honom följde en stor hop folk, och qvinnor, de der greto och ömkade sig öfver honom.

²⁸Då vände sig Jesus om till dem, och sade: I Jerusalems döttrar, gråter icke öfver mig; utan gråter öfver eder sjelfva, och öfver edor barn.

²⁹Ty si, de dagar varda kommande, i hvilkom de skola säga: Saliga äro de ofruktsamma, och de qveder som intet födt hafva, och de spenar som ingom hade dia gifvit.

³⁰Då skola de begynna säga till bergen: Faller öfver oss; och till högarna: Skyler oss.

³¹Ty är detta skedt på det färska trät, hvad skall då ske på det torra?

³²Leddes der ock ut två andre ogerningsmän med honom, till att aflifvas.

³³Och då de kommo till det rummet, som kallas hufvudskallaplatsen, der korsfäste de honom, och de ogerningsmän med honom; den ena på den högra sidon, den andra på den venstra.

³⁴Och sade Jesus: Fader, förlåt dem det; ty de veta icke hvad de göra. Och de bytte hans kläder, kastandes lott på dem.

³⁵Och folket stod och såg uppå; och de öfverste, samt med dem, begabbade honom, sägande: Androm hafver han hulpit, hjelpe sig nu sjelfvom, om han är Christus, den Guds utkorade.

³⁶Begabbade honom ock krigsknektarna, och gingo till, och räckte ättiko till honom;

³⁷Sägande: Äst du Judarnas Konung, så hjelp dig sjelf.

³⁸Var ock en öfverskrift skrifven öfver honom, med Grekiska, Latinska och Ebreiska bokstäfver: Denne är Judarnas Konung.

³⁹Men en af de ogerningsmän, som upphängde voro, hädde honom, och sade: Äst du Christus, så hjelp dig sjelf och oss.

⁴⁰Då svarade den andre, straffade honom, och sade: Fruktar du icke heller Gud, du som äst i samma fördömelsen?

⁴¹Och är det väl rätt med oss; ty vi lide det våra gerningar värda äro; men denne hafver intet ondt gjort.

⁴²Och sade han till Jesum: Herre, tänk på mig, då du kommer i ditt rike.

⁴³Och sade Jesus till honom: Sannerliga säger jag dig, i dag skall du vara med mig i paradis.

⁴⁴Och var detta vid sjette timman; och ett mörker vardt öfver hela landet, allt intill nionde timman.

⁴⁵Och solen miste sitt sken; och förlåten i templet remnade midt i tu.

⁴⁶Och Jesus ropade med höga röst, och sade: Fader, jag befaller min anda i dina händer; och då han hade det sagt, gaf han upp andan.

⁴⁷Då höfvitsmannen såg hvad der skedde, prisade han Gud, och sade: Sannerliga var denne en rättfärdig man.

⁴⁸Och allt folket, som dit gånget var att se härpå, då de sett hade hvad der skedde, slogo de sig för sin bröst, och gingo hem igen.

⁴⁹Men alle hans kände vänner, och qvinnor, som honom följt hade af Galileen, stodo långt ifrån, och sågo derpå.

⁵⁰Och si, en man, benämnd Joseph, en rådherre, den var en god och rättfärdig man;

⁵¹Och hade icke samtyckt deras råd och gerning; och han var bördig af den Judarnas stad Arimathia; den der ock åstundade efter Guds rike;

⁵²Han gick till Pilatum, och beddes Jesu lekamen;

⁵³Och tog honom ned, svepte honom uti ett linkläde, och laden ned i ena graf, som uthuggen var uti sten, der än då ingen hade uti lagd varit.

⁵⁴Och det var tillredelsedagen, och Sabbathen begynte gå uppå.

⁵⁵Och följde der några qvinnor efter, som med honom komna voro af Galileen och besågo grafvena, och huruledes hans lekamen lagd var;

⁵⁶Och gingo sedan tillbaka igen, och tillredde välluktandes krydder och smörjelse; men om Sabbathen voro de stilla, som budet var i lagen.