Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Lukas 9 Bible Online

Lukas 9 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Lukas 9

¹Sedan kallade Jesus tillhopa de tolf, och gaf dem magt och våld öfver alla djeflar, och att de sjukdomar bota kunde;

²Och sände dem ut till att predika Guds rike, och göra de sjuka helbregda;

³Och sade till dem: Tager intet med eder till vägs, icke käpp, eller skräppo, icke bröd, icke penningar; hafver ej heller två kjortlar.

⁴Och i hvad hus I ingån, der blifver, tilldess I dragen dädan.

⁵Och hvilke icke anamma eder, så går ut af den staden, och skudder ock stoftet af edra fötter, till vittnesbörd öfver dem.

⁶Och de gingo ut, och vandrade omkring i byarna, predikade Evangelium, och gjorde helbregda allestäds.

⁷Då fick Herodes Tetrarcha höra allt det som bedrefs af honom, och honom begynte misshaga; ty det sades af somligom, att Johannes var uppstånden af döda;

⁸Af somligom, att Elias var uppenbarad; af somligom, att någor Prophet af de gamla var uppstånden.

⁹Och Herodes sade: Johannem hafver jag halshuggit; men ho är denne, der jag sådant af hörer? Och begärade se honom.

¹⁰Och Apostlarna kommo igen, och förtäljde honom allt det de gjort hade. Då tog han dem med sig, och gick afsides uti ena ödemark, som ligger vid den staden, som kallas Bethsaida.

¹¹Då folket det förnam, kommo de efter honom; och han undfick dem, och talade med dem om Guds rike, och gjorde dem helbregda, som det behöfde.

¹²Men dagen begynte varda framliden; då gingo de tolf fram, och sade till honom: Låt folket ifrå dig, att de gå uti köpstäderna, och nästa bygdena, der de måga gästa, och finna mat; ty vi äre här i ödemarkene.

¹³Han sade till dem: Gifver I dem äta. Då sade de: Vi hafve icke flera bröd än fem, och två fiskar; utan att vi gå bort, och köpe mat till allt detta folket.

¹⁴Och voro de icke långt ifrå femtusend män. Då sade han till sina Lärjungar: Låter dem sätta sig ned, i hvart matskapet femtio.

¹⁵Och de gjorde så, och läto dem alla sätta sig ned.

¹⁶Då tog han de fem bröd och de två fiskar; upplyfte sin ögon i himmelen, tackade deröfver, bröt och fick Lärjungarna, att de skulle sedan läggat fram för folket.

¹⁷Och de åto alle, och vordo mätte. Sedan vardt upptaget det som dem öfverlopp, tolf korgar fulle med stycker.

¹⁸Och det begaf sig, då han var allena i sina böner, voro ock någre hans Lärjungar med honom; dem frågade han, och sade: Hvem säga folket mig vara?

¹⁹Då svarade de, och sade: Johannes Döparen; somlige Elias, och somlige, att någon Prophet af de gamla är uppstånden.

²⁰Då sade han till dem: Hvem sägen då I mig vara? Svarade Petrus, och sade: Du äst Guds Christ.

²¹Och han hotade dem, och förböd, att de skulle det någrom säga;

²²Och sade: Menniskones Son måste mycket lida, och bortkastas af de äldsta, och öfversta Presterna, och Skriftlärda, och dräpas, och tredje dagen uppstå igen.

²³Sade han ock till dem alla: Hvilken mig efterfölja vill, han vedersäge sig sjelf, och tage sitt kors på sig hvar dag, och följe mig.

²⁴Ty den, som vill behålla sitt lif, han skall mista det; och ho som mister sitt lif för mina skull, han skall det behålla.

²⁵Och hvad kommer det menniskone till godo, om hon vunne hela verldena, och förtappar sig sjelf, eller gör skada på sig sjelf?

²⁶Hvilken som blyges vid mig och min ord, vid honom skall ock menniskones Son blygas, då han kommer i sin, och sins Faders, och de heliga Änglars härlighet.

²⁷Men jag säger eder förvisso, att någre äro af dem som här stå, de der icke skola smaka döden, tilldess de få se Guds rike.

²⁸Så begaf det sig, vid åtta dagar efter dessa orden, att han tog till sig Petrum, och Johannem, och Jacobum; och gick upp på ett berg till att bedja.

²⁹Och vid han bad, vardt hans ansigte förvandladt, och hans klädnad var hvit och skinande.

³⁰Och si, två män talade med honom, som voro Moses och Elias;

³¹Och syntes i härlighet, och talade om hans afgång, som han fullborda skulle i Jerusalem.

³²Men Petrus, och de med honom voro, förtyngdes af sömn; då de uppvaknade, sågo de hans klarhet, och de två män stå när honom.

³³Och det begaf sig, då de gingo ifrå honom, sade Petrus till Jesum: Mästar, oss är godt här vara; låt oss göra tre hyddor, en till dig, och en till Mosen, och en till Eliam; och visste icke hvad han sade.

³⁴Och vid han så sade, kom en sky, och kringskyggde dem; och de vordo förfärade, vid de vordo invefvade i skyn.

³⁵Och en röst hördes utu skynom, den der sade: Denne är min älskelige Son; honom hörer.

³⁶Och i det samma rösten hördes, funno de Jesum vara allena. Och de tigde, och förkunnade ingom, i de dagar, något af det de sett hade.

³⁷Så hände sig dagen derefter, då de gingo ned af berget, mötte honom mycket folk.

³⁸Och si, en man af folket ropade, och sade: Mästar, jag beder dig, se till min son; ty han är mitt enda barn.

³⁹Si, anden begriper honom, och straxt ropar han; och han sliter honom, så att han fradgas; och han far med nöd ifrå honom, då han honom slitit hafver.

⁴⁰Och jag bad dina Lärjungar, att de skulle utdrifva honom; och de kunde icke.

⁴¹Då svarade Jesus, och sade: O! du otrogna och genstörtiga slägte, huru länge skall jag vara när eder, och lida eder? Haf din son hit.

⁴²Och vid han nu framgick, ref och slet djefvulen honom. Men Jesus näpste den orena andan, och gjorde pilten helbregda, och fick honom sinom fader igen.

⁴³Och alle vordo förskräckte öfver Guds härlighet. Då alle undrade på allt det han gjorde, sade han till sina Lärjungar:

⁴⁴Fatter dessa orden uti edor öron, ty det skall ske, menniskones Son varder öfverantvardad i menniskors händer.

⁴⁵Men de förstodo icke detta ordet; och det var fördoldt för dem, att de det icke kunde förstå; och de fruktade att fråga honom om det ordet.

⁴⁶Och kom ibland dem en tanke, hvilkendera skulle störst vara.

⁴⁷Då Jesus såg deras hjertas tankar, tog han ett barn, och ställde det när sig;

⁴⁸Och sade till dem: Hvilken som anammar detta barnet i mitt Namn, han anammar mig; och den mig anammar, han anammar honom, som mig sändt hafver; men den der minst är ibland eder alla, han skall vara störst.

⁴⁹Då svarade Johannes, och sade: Mästar, vi sågom en, som utdref djeflar under ditt Namn, och vi förbödom honom det; efter det han icke följer med oss.

⁵⁰Sade Jesus till honom: Förbjuder honom intet; ty den der icke emot oss är, han är med oss.

⁵¹Och det begaf sig, då tiden fullbordad var, att han skulle hädantagen varda, vände han sitt ansigte till att fara åt Jerusalem.

⁵²Och han sände båd framför sig; de gingo, och kommo intill en stad, som de Samariter uti bodde, att de skulle reda för honom.

⁵³Och de undfingo honom intet; ty han hade vändt sitt ansigte till att draga till Jerusalem.

⁵⁴Då hans Lärjungar, Jacobus och Johannes, det sågo, sade de: Herre, vill du, så vilje vi säga, att elden måtte komma ned af himmelen, och förtära dem, såsom ock Elias gjorde?

⁵⁵Men Jesus vände sig om, och näpste dem, sägandes: I veten icke, hvars andas I ären;

⁵⁶Ty menniskones Son är icke kommen till att förderfva menniskornas själar, utan till att frälsa dem. Och de gingo dädan uti en annan by.

⁵⁷Och det begaf sig, vid de gingo på vägen, sade en till honom: Jag vill följa dig, hvart du går, Herre.

⁵⁸Sade Jesus till honom: Räfvarna hafva kulor, och foglarna under himmelen näste; men menniskones Son hafver icke, der han kan luta sitt hufvud till.

⁵⁹Men han sade till en annan: Följ mig. Då sade han: Herre, låt mig först gå bort, och begrafva min fader.

⁶⁰Då sade Jesus till honom: Låt de döda begrafva sina döda; men du, gack, och förkunna Guds rike.

⁶¹En annar sade: Herre, jag vill följa dig; men låt mig först gå, och skilja mig ifrå dem som i mitt hus äro.

⁶²Sade Jesus till honom: Hvilken som sätter sin hand till plogen, och ser tillbaka, han är icke beqväm för Guds rike.