Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Johannes 11 Bible Online

Johannes 11 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Johannes 11

¹Och låg en man krank, benämnd Lazarus, af Bethanien, af Marie och hennes systers Marthe by.

²Och var Maria den som smorde Herran med smörjelse, och torkade hans fötter med sitt hår; hvilkens broder, Lazarus, låg sjuk.

³Så sände hans syster till honom, och sade: Herre, si, den du kär hafver, ligger sjuk.

⁴När Jesus det hörde, sade han: Denne sjukdomen är icke till döds, utan till Guds äro; att Guds Son skall deraf ärad varda.

⁵Och hade Jesus Martham, och hennes syster, och Lazarum kär.

⁶När han då hörde, att han var sjuk, blef han der i samma rummet två dagar.

⁷Derefter sade han till Lärjungarna: Låt oss åter gå in i Judeen.

⁸Lärjungarna sade till honom: Rabbi, nu ville Judarna stena dig; och åter går du dit?

⁹Jesus svarade: Äro icke tolf timmar om dagen? Hvilken som vandrar om dagen, han stöter sig icke; ty han ser denna verldenes ljus.

¹⁰Men den som vandrar om nattena, han stöter sig; ty ljuset är icke i honom.

¹¹Detta talade han; och sedan sade han till dem: Lazarus, vår vän, sofver; men jag går att uppväcka honom af sömnen.

¹²Då sade hans Lärjungar: Herre, sofver han, så varder det bättre med honom.

¹³Men Jesus talade om hans död; och de mente, att han hade talat om lekamlig sömn.

¹⁴Så sade då Jesus uppenbarliga: Lazarus är död.

¹⁵Och jag gläds för edra skull, att jag icke var der, på det I tro skolen; men låter oss gå till honom.

¹⁶Då sade Thomas, som kallas Tvilling, till Lärjungarna: Låt ock oss gå, att vi må dö med honom.

¹⁷Då kom Jesus, och fann honom redo hafva legat fyra dygn i grafvene.

¹⁸Och var Bethanien icke långt ifrå Jerusalem, vid femton stadier vägs.

¹⁹Och månge af Judarna voro komne till Martha och Maria, att de skulle hugsvala dem öfver deras broder.

²⁰När Martha hörde att Jesus kom, lopp hon emot honom; men Maria satt hemma.

²¹Då sade Martha till Jesum: Herre, hade du varit här, hade min broder icke blifvit död.

²²Men jag vet ännu, att allt det du bedes af Gudi, det varder Gud gifvandes dig.

²³Sade Jesus till henne: Din broder skall stå upp igen.

²⁴Sade Martha till honom: Jag vet, att han skall uppstå i uppståndelsen, på yttersta dagen.

²⁵Sade Jesus till henne: Jag är uppståndelsen och lifvet; hvilken som tror på mig, han skall lefva, om han än död blefve;

²⁶Och hvar och en som lefver, och tror på mig, han skall icke dö evinnerliga; tror du det?

²⁷Sade hon till honom: Ja, Herre, jag tror, att du äst Christus, Guds Son, som komma skulle i verldena.

²⁸Och när hon detta hade sagt, gick hon bort, och kallade Maria, sina syster, lönliga, och sade: Mästaren är kommen, och kallar dig.

²⁹När hon det hörde, stod hon straxt upp, och kom till honom.

³⁰Ty Jesus var icke än då kommen in i byn; utan var på samma rum, der Martha hade kommit emot honom.

³¹Då nu Judarna, som med henne voro i huset, och hugsvalade henne, sågo Maria, att hon stod hasteliga upp och gick ut, följde de henne, och sade: Hon går till grafvena, att hon skall gråta der.

³²Då Maria kom dit som Jesus var, och såg honom, föll hon till hans fötter, och sade till honom: Herre, hade du varit här, vore min broder icke död.

³³När Jesus såg henne gråta, och Judarna, som voro komne med henne, ock gråta, förbittrade han sig i Andanom, och bedröfvades i sig sjelf;

³⁴Och sade: Hvar laden I honom? Sade de till honom: Herre, kom och se.

³⁵Och Jesus gret.

³⁶Då sade Judarna: Si, huru kär hade han honom!

³⁷Men somlige af dem sade: Kunde icke han, som öppnade dens blindas ögon, hafva så gjort, att denne icke blifvit död?

³⁸Då förbittrades åter Jesus i sig sjelf, och kom till grafvena. Och det var en kula; och en sten lagd deruppå.

³⁹Sade Jesus: Tager bort stenen. Sade till honom Martha, hans syster som död var: Herre, han luktar redo; ty han hafver varit död i fyra dygn.

⁴⁰Jesus sade till henne: Sade jag icke dig, att, om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?

⁴¹Då togo de stenen bort af rummet, der den döde lagder var. Och Jesus hof upp sin ögon, och sade: Fader, jag tackar dig, att du hafver hört mig.

⁴²Dock vet jag, att du hörer mig alltid; men för folkets skull, som här omkring står, säger jag det, på det de tro skola, att du mig sändt hafver.

⁴³Och då han det sagt hade, ropade han med höga röst: Lazare, kom ut.

⁴⁴Och han, som död var, kom ut, bunden om händer och fötter med svepekläde; och hans ansigte var förtäckt med en svetteduk. Jesus sade till dem: Löser honom, och låter honom gå.

⁴⁵Då trodde månge af Judarna på honom, som komne voro till Maria, och sågo det Jesus gjorde.

⁴⁶Men somlige gingo bort till de Phariseer, och sade dem hvad Jesus hade gjort.

⁴⁷Då församlade de öfverste Presterna och Phariseerna ett Råd, och sade: Hvad göre vi? Ty denne mannen gör mång tecken.

⁴⁸Låte vi honom så blifva, då tro alle på honom; och de Romare komma, och taga bort vårt land och folk.

⁴⁹Men en af dem, vid namn Caiphas, som var öfverste Prest på det året, sade till dem: I veten intet;

⁵⁰Ej heller besinnen I, att oss är bättre att en man dör för folket, än att allt folket skulle förgås.

⁵¹Det sade han icke af sig sjelf; men efter han var öfverste Prest om det året, propheterade han; ty Jesus skulle dö för folket;

⁵²Och ej allenast för folket, utan att han församla skulle Guds barn, som förströdde voro.

⁵³Ifrå den dagen rådslogo de emellan sig, att de skulle döda honom.

⁵⁴Så vandrade nu icke Jesus mer uppenbarliga ibland Judarna; utan gick dädan i den landsändan vid öknen, i en stad som heter Ephrem; och vistades der med sina Lärjungar.

⁵⁵Och instundade då Judarnas Påska; och månge gingo utaf landet upp till Jerusalem, för Påska, att de skulle rena sig.

⁵⁶Då sökte de efter Jesum, och talades vid emellan sig, ståndande i templet: Hvad synes eder, att han är icke kommen till högtidsdagen?

⁵⁷Och hade öfverste Presterna och de Phariseer budit på, att hvilken som visste hvar han vore, skulle han det kungöra, att de måtte gripa honom.