Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Johannes 12 Bible Online

Johannes 12 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Johannes 12

¹Sex dagar för Påska kom Jesus till Bethanien, der Lazarus hade varit död, den han uppväckte ifrå de döda.

²Der gjorde de honom en nattvard; och Martha tjente, men Lazarus var en af dem som med honom vid bord såto.

³Då tog Maria ett pund smörjelse, af kosteligit oförfalskadt nardus, och smorde Jesu fötter, och torkade hans fötter med sitt hår; och huset uppfylldes med lukt af smörjelsen.

⁴Då sade en af hans Lärjungar, Judas Simons Ischarioth, som honom förråda skulle:

⁵Hvi vardt icke denna smörjelsen såld för trehundrade penningar, och gifvet fattigom?

⁶Det sade han, icke att honom vårdade något om de fattiga; utan förty han var en tjuf, och hade pungen, och bar det gifvet vardt.

⁷Då sade Jesus: Låt henne blifva; hon hafver det bevarat till mins begrafvelses dag,

⁸Ty I hafven alltid fattiga när eder; men mig hafven I icke alltid.

⁹Så förnam mycket folk af Judarna, att han var der; och kommo dit, icke allenast för Jesu skull, utan ock att de skulle se Lazarum, den han uppväckt hade ifrå de döda.

¹⁰Då rådslogo de öfverste Presterna, att de ock skulle dräpa Lazarum;

¹¹Ty månge af Judarna gingo bort för hans skull, och trodde på Jesum.

¹²Dagen derefter, när folket, som då mycket kommet var till högtidsdagen, hörde att Jesus kom till Jerusalem;

¹³Togo de palmqvistar, och gingo ut emot honom, och ropade: Hosianna! Välsignad han, som kommer i Herrans Namn, Israels Konung.

¹⁴Och fick Jesus ena åsninno, och satte sig deruppå; såsom skrifvet är:

¹⁵Räds icke, du dotter Zion; si, din Konung kommer, sittandes på en åsninnos fåla.

¹⁶Detta förstodo hans Lärjungar icke med det första; utan då Jesus var förklarad, kommo de ihåg, att detta var skrifvet om honom, och att de hade detta gjort honom.

¹⁷Vittnade ock folket om honom, som med honom varit hade, när han kallade Lazarum utaf grafvene, och väckte honom upp ifrå de döda.

¹⁸Fördenskull kom ock folket emot honom, att de hörde, han hade gjort det tecknet.

¹⁹Då sade Phariseerna emellan sig: I sen, att I intet kunnen skaffa; si, hela verlden löper efter honom.

²⁰Voro ock någre Greker, af dem som uppfarne voro, att tillbedja i högtidene;

²¹De gingo till Philippum, som var af Bethsaida i Galileen, och bådo honom, sägande: Herre, vi vilje se Jesum.

²²Philippus kom, och sade det för Andreas; Andreas och Philippus sade det åter till Jesum.

²³Jesus svarade dem, sägandes: Tiden är kommen, att menniskones Son skall varda förklarad.

²⁴Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Utan hvetekornet, som faller i jordena, varder dödt, så blifver det allena; men varder det dödt, så bär det mycken frukt.

²⁵Hvilken som älskar sitt lif, han skall mista det; och hvilken som hatar sitt lif i denna verldene, han skall behålla det till evinnerligit lif.

²⁶Den mig tjenar, han följe mig; och hvar jag är, der skall ock min tjenare vara. Hvilken mig tjenar, honom skall min Fader ära.

²⁷Nu är min själ bedröfvad; och hvad skall jag säga? Fader, hjelp mig utu denna stundene. Dock är jag fördenskull kommen till denna stundena.

²⁸Fader, förklara ditt Namn. Då kom en röst af himmelen, och sade: Jag hafver det förklarat, och skall ännu förklarat.

²⁹Folket, som stod och hörde det, sade: Det var en tordön. Somlige sade: En Ängel talade med honom.

³⁰Svarade Jesus, och sade: Denna rösten kom icke för mina skull, utan för edra skull.

³¹Nu går domen öfver denna verldena; nu skall denna verldenes Förste utkastas.

³²Och om jag varder upphöjd ifrå jordene, skall jag draga alla till mig.

³³Men det sade han, till att beteckna med hvad död han dö skulle.

³⁴Svarade honom folket: Vi hafva hört af lagen, att Christus blifver evinnerliga; huru säger då du, menniskones Son måste upphöjas? Ho är denne menniskones Son?

³⁵Då sade Jesus till dem: Än är Ljuset med eder till en kort tid; vandrer medan I hafven Ljuset, att mörkret begriper eder icke. Hvilken som vandrar i mörkret, han vet icke hvart han går.

³⁶Medan I hafven Ljuset, tror på Ljuset, att I mågen blifva Ljusens barn. Detta sade Jesus; och gick bort, och dolde sig för dem.

³⁷Och ändock han gjorde så mång tecken för dem, likväl trodde de intet på honom;

³⁸Att det talet skulle fullkomnas, som Esaias Propheten sagt hade: Herre, ho tror vår predikan; och hvem är Herrans arm uppenbarad?

³⁹Derföre kunde de icke tro; ty Esaias hafver åter sagt:

⁴⁰Han hafver förblindat deras ögon, och förhärdat deras hjerta; att de icke skola se med ögonen, och icke förstå med hjertat, och omvända sig, att jag måtte hela dem.

⁴¹Detta sade Esaias, när han såg hans härlighet, och talade om honom.

⁴²Dock likväl trodde ock månge af de öfversta på honom; men de bekände det icke, för de Phariseers skull, att de icke skulle utkastas af Synagogon.

⁴³Ty de höllo mer af menniskors pris, än af Guds pris.

⁴⁴Då ropade Jesus, och sade: Den som tror på mig, han tror icke på mig, utan på honom som mig sändt hafver.

⁴⁵Och den mig ser, han ser honom som mig sändt hafver.

⁴⁶Jag är kommen i verldena för ett Ljus, att hvar och en, som tror på mig, skall icke blifva i mörkret.

⁴⁷Och hvilken som hörer min ord, och icke tror, icke dömer jag honom; ty jag är icke kommen till att döma verldena; utan att jag skall frälsa verldena.

⁴⁸Hvilken mig föraktar, och tager icke min ord, han hafver den honom döma skall; det talet, jag talat hafver, skall döma honom på yttersta dagen.

⁴⁹Ty jag hafver icke talat af mig sjelf; utan Fadren, som mig sändt hafver, han hafver budit mig hvad jag skall säga, och hvad jag skall tala.

⁵⁰Och jag vet, att hans bud är evinnerligit lif; derföre, hvad jag talar, det talar jag såsom Fadren hafver sagt mig.