Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Johannes 5 Bible Online

Johannes 5 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Johannes 5

¹Derefter var en Judarnas högtid; och Jesus for upp till Jerusalem.

²Men i Jerusalem är en dam, vid fårahuset, som het på Ebreisko Bethesda, och hade fem skjul;

³Deruti lågo en stor hop sjuke, blinde halte, borttvinade, och bidde efter att vattnet skulle röras.

⁴Ty en Ängel steg ned i dammen, på en viss tid, och rörde vattnet; den der nu först steg ned i vattnet, sedan det var rördt, han blef helbregda, ehvad sjukdom han hade.

⁵Så var der en man, som hade varit sjuk i åtta och tretio år.

⁶Då Jesus fick se honom der han låg, och förnam att han nu i lång tid hade legat sjuk, sade han till honom: Vill du blifva helbregda?

⁷Svarade den sjuke honom: Herre, jag hafver ingen, som hafver mig i dammen, när vattnet är rördt; men förr än jag kommer, då är en annar stigen in för mig.

⁸Då sade Jesus till honom: Statt upp, tag din säng, och gack.

⁹Och straxt blef den mannen helbregda, och tog sin säng, och gick; och det var på en Sabbathsdag.

¹⁰Då sade Judarna till honom, som var vorden helbregda: Det är Sabbath; dig är icke lofligit bära sängena.

¹¹Svarade han dem: Den som gjorde mig helbregda, han sade till mig: Tag din säng, och gack.

¹²Då sporde de honom: Ho är den mannen, som dig sade: Tag din säng, och gack?

¹³Men han, som helbregda var vorden, visste icke, ho han var; ty Jesus var undanviken, efter mycket folk var i det rummet.

¹⁴Derefter fann Jesus honom i templet, och sade till honom: Si, du äst vorden helbregda; synda icke härefter, att dig icke vederfars något värre.

¹⁵Då gick den mannen bort, och sade Judomen, att Jesus var den, som honom hade helbregda gjort;

¹⁶Och derföre förföljde Judarna Jesum, och sökte efter att döda honom, efter han detta gjorde på Sabbathen.

¹⁷Då svarade Jesus dem: Min Fader verkar intill nu; och jag verkar ock.

¹⁸Derföre sökte Judarna ändå mer efter att döda honom; ty han ej allenast bröt Sabbathen, utan ock sade Gud vara sin Fader, görandes sig sjelf lik med Gud.

¹⁹Då svarade Jesus, och sade till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Sonen kan intet göra af sig sjelf, utan det han ser Fadren göra; ty allt det han gör, det gör ock Sonen.

²⁰Ty Fadren älskar Sonen, och visar honom allt det han gör; och varder än visandes honom större verk än dessa äro, att I skolen undra derpå.

²¹Ty såsom Fadren uppväcker de döda, och gör dem lefvande; så gör ock Sonen lefvande hvem han vill.

²²Ty icke dömer heller Fadren någon; utan hafver all dom gifvit Sonenom;

²³På det alle skola hedra Sonen, såsom de hedra Fadren. Hvilken som icke hedrar Sonen, han hedrar icke Fadren, som honom sändt hafver.

²⁴Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Hvilken som hörer mitt tal, och tror honom, som mig sändt hafver, han hafver evinnerligit lif, och kommer icke i domen; utan är gången ifrå döden till lifvet.

²⁵Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Den tid skall komma, och är nu allaredo, att de döde skola höra Guds Sons röst; och de henne höra, de skola lefva.

²⁶Ty såsom Fadren hafver lif i sig sjelfvom, så hafver han ock gifvit Sonenom hafva lif i sig sjelfvom;

²⁷Och hafver desslikes gifvit honom magt att döma; derföre, att han menniskones Son är.

²⁸Förundrer eder icke öfver detta: ty den stund skall komma, i hvilko alle de i grifterna äro, skola höra hans röst.

²⁹Och de som väl hafva gjort, skola framgå till lifsens uppståndelse; men de som illa hafva gjort, till domsens uppståndelse.

³⁰Intet kan jag göra af mig sjelf. Som jag hörer, så dömer jag, och min dom är rätt; ty jag söker icke min vilja, utan Fadrens vilja, som mig sändt hafver.

³¹Om jag vittnar om mig sjelf, då är mitt vittnesbörd icke sant.

³²En annar är, som vittnar om mig; och jag vet, att det vittnesbörd sant är, som han vittnar om mig.

³³I sänden till Johannes, och han gaf vittnesbörd till sanningen;

³⁴Men jag tager intet vittnesbörd af mennisko; utan säger detta, på det I skolen varda salige.

³⁵Han var ett brinnande och skinande ljus; och I villen en tid långt fröjdas i hans ljus.

³⁶Men jag hafver ett större vittnesbörd än Johannis vittnesbörd; ty de verk, som Fadren hafver gifvit mig att jag skall fullborda, de samma verk, som jag gör, vittna om mig, att Fadren hafver sändt mig.

³⁷Och Fadren, som mig sände, han hafver vittnat om mig: I hafven hvarken någon tid hört hans röst, eller sett hans skepelse;

³⁸Och hans ord hafven I icke blifvandes i eder; ty I tron icke honom, som han sändt hafver.

³⁹Ransaker Skrifterna; ty I menen eder hafva evinnerligit lif i dem; och de äro de som vittna om mig.

⁴⁰Och I viljen icke komma till mig, att I måtten få lif.

⁴¹Jag tager ingen pris af menniskor.

⁴²Men jag känner eder, att I icke hafven Guds kärlek uti eder.

⁴³Jag är kommen i mins Faders Namn, och I anammen mig icke; kommer en annar i sitt eget namn, den varden I anammande.

⁴⁴Huru kunnen I tro, I som tagen pris hvar af androm; och den pris, som kommer allena af Gudi, söken I intet.

⁴⁵I skolen icke mena, att jag skall anklaga eder för Fadren; det är en, som eder anklagar, nämliga Moses, den I hoppens uppå.

⁴⁶Haden I trott Mosi, så haden I ock trott mig; ty om mig hafver han skrifvit.

⁴⁷Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då tro min ord?