Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Apostlagärningarna 13 Bible Online

Apostlagärningarna 13 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Apostlagärningarna 13

¹Och voro uti den församling i Antiochien någre Propheter och Lärare; ibland dem var Barnabas, och Simeon, som kallas Niger; och Lucius af Cyrenen, och Manahen, som var uppfödd med Herode Tetrarcha; och Saulus.

²När de samme tjente Herranom, och fastade, sade den Helge Ande: Skiljer mig ut Barnabam och Saulum, till det verk, som jag hafver kallat dem till.

³Då fastade de, och bådo, och lade händer på dem, och läto dem fara.

⁴Och som de sände voro af den Helga Anda, drogo de till Seleuciam; och seglade dädan intill Cypren.

⁵Och då de voro i den staden Salamine, predikade de Guds ord uti Judarnas Synagogor; och Johannem hade de för en tjenare.

⁶Och då de öfverfarit hade öna allt intill (den staden) Paphum, funno de der en trollkarl, som var en falsk Prophet, en Judo som het BarJesus.

⁷Han var med landshöfdinganom, som het Sergius Paulus, hvilken en förståndig man var. Han kallade till sig Barnabam och Saulum, och begärade höra Guds ord.

⁸Men trollkarlen Elymas, ty hans namn uttydes så, stod dem emot, och ville vända landshöfdingan ifrå trone.

⁹Men Saulus, den ock Paulus het, full med den Helga Anda, såg på honom;

¹⁰Och han sade: O du djefvulsbarn, full med allt bedrägeri, och med alla list, fiende till allt det rättfärdigt är, du låter icke af att förvända Herrans rätta vägar.

¹¹Och nu, si, Herrans hand är öfver dig, och du skall varda blind, och icke se solena en tid långt. Och straxt föll på honom töcken och mörker; och han gick omkring, sökandes efter att någor måtte tågan vid handena, och ledan.

¹²Då landshöfdingen såg hvad skedt var, trodde han, och förundrade sig öfver Herrans lärdom.

¹³Då Paulus, och de med honom voro, foro ifrå Papho, kommo de till Pergen i Pamphylien; och Johannes skiljdes ifrå dem, och for igen till Jerusalem.

¹⁴Men de drogo genom de landsändar ifrå Pergen, och kommo till Antiochien, i det landet Pisidien; och gingo in uti Synagogon, om Sabbathsdagen, och satte sig.

¹⁵Och sedan lagen var läsen och Propheterna, sände de öfverste af Synagogon till dem, sägande: I män och bröder, hafven I något att tala till folkets förmanelse, så taler.

¹⁶Då stod Paulus upp, och gaf tecken med handene, att de skulle vara tyste, och sade: I män af Israel, och I som frukten Gud, hörer härtill.

¹⁷Detta folks Israels Gud hafver utvalt våra fäder, och upphöjt folket, då de främlingar voro uti Egypti land, och fört dem derut med högom arm.

¹⁸Och vid fyratio år långt led han deras seder uti öknen;

¹⁹Och nederlade sjuhanda folk uti Canaans land; och skifte deras land emellan dem med lott.

²⁰Och sedan, vid femtio och fyrahundrade år, gaf han dem domare, intill Propheten Samuel.

²¹Och derefter begärade de Konung; och Gud gaf dem Saul, Kis son, en man af BenJamins slägte, i fyratio år.

²²Sedan satte han honom af, och uppsatte öfver dem David till en Konung, hvilkom han gaf vittnesbörd, och sade: Jag hafver funnit David, Jesse son, en man efter mitt hjerta; han skall göra all min vilja.

²³Af hans säd hafver Gud upptagit Israels Frälsare, Jesum, efter som han lofvat hade;

²⁴Såsom Johannes predikade Israels folke döpelse till bättring, förr än han begynte.

²⁵Och när Johannes hade uppfyllt sitt lopp, sade han: Den I hållen mig före, den är jag icke; men si, han kommer efter mig, hvilkens skor jag icke värdig är draga af hans fötter.

²⁶I män och bröder, Abrahams slägtes barn, och de som ibland eder frukta Gud, eder är denna salighetenes ord sändt.

²⁷Ty de som bodde i Jerusalem, och deras öfverste, efter de icke kände honom, eller Propheternas röster som alla Sabbather läsas, uppfyllde de dem med sin dom.

²⁸Och ändock de ingen dödssak funno med honom, beddes de likväl af Pilato, att han skulle dräpa honom.

²⁹Och när de hade fullbordat allt det som skrifvet var om honom, togo de honom neder af trät, och lade honom i grafvena.

³⁰Men Gud hafver uppväckt honom ifrå de döda;

³¹Och han hafver varit sedder i många dagar af dem, som med honom uppkomne voro ifrå Galileen till Jerusalem, hvilke hans vittne äro till folket.

³²Och vi förkunnom eder, att det löfte som till fäderna gjordt var, det hafver Gud fullkomnat oss, deras barnom, i det han uppväckt hafver Jesum;

³³Såsom i andra Psalmen skrifvet är: Du äst min Son, i dag hafver jag födt dig.

³⁴Men att han uppväckte honom ifrå de döda, så att han icke skall mer igenkomma till förgängelighet, sade han så: Den nåd, som David lofvad är, skall jag eder troliga hålla.

³⁵Derföre säger han ock annorstäds: Du skall icke tillstädja, att din helige skall se förgängelse.

³⁶Ty då David i sinom tid hade tjent Guds vilja, afsomnade han, och vardt lagd till sina fäder, och såg förgängelse.

³⁷Men den som Gud uppväckt hafver han såg ingen förgängelse.

³⁸Så skall eder nu vetterligit vara, I män och bröder, att genom honom varder eder förkunnad syndernas förlåtelse;

³⁹Och af allo der I icke med kunden rättfärdige varda, uti Mose lag; men hvilken som tror på denna, han varder rättfärdigad.

⁴⁰Så ser nu till, att eder icke öfverkommer det som sagdt är i Propheterna:

⁴¹Ser till, I föraktare, och förundrer eder, och varder till intet; ty jag skall verka i edra dagar ett verk, det I icke tro skolen, om någor det eder förtäljer.

⁴²När nu Judarna voro gångne utu Synagogon, bådo Hedningarna, att de ville hafva dessa orden för dem på nästa Sabbathen.

⁴³Då folket var åtskildt, följde Paulum och Barnabam månge Judar och gudfruktige Proselyter; till hvilka de talade, och rädde dem, att de skulle blifva stadige i Guds nåd.

⁴⁴Men på nästa Sabbathen derefter församlade sig så när hele staden, till att höra Guds ord.

⁴⁵Och när Judarna sågo folket, vordo de fulle med nit, och sade tvärtemot det som Paulus sade, emotsägandes och talandes hädelse.

⁴⁶Då togo Paulus och Barnabas tröst till sig, och sade: Eder borde man först säga Guds ord; men efter det I drifven det ifrån eder, och hållen eder ovärdiga till evinnerligit lif, si, så vilje vi vända oss till Hedningarna.

⁴⁷Ty Herren hafver så budit oss: Jag hafver satt dig Hedningomen för ett Ljus, att du skall vara salighet intill jordenen ända.

⁴⁸Och Hedningarna hörde detta med glädje, och prisade Herrans ord; och trodde så månge, som beskärde voro till evinnerligit lif.

⁴⁹Och Herrans ord vardt utspridt öfver alla den ängden.

⁵⁰Men Judarna togo till att egga gudeliga och ärliga qvinnor, och de öfversta i staden; och uppväckte förföljelse emot Paulum och Barnabam, och drefvo dem utu sina landsändar.

⁵¹*** POSSIBLE ERROR IN BIBLE, TEXT MISSING HERE ***