Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Apostlagärningarna 14 Bible Online

Apostlagärningarna 14 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Apostlagärningarna 14

¹Så hände sig uti Iconien, att de kommo tillsammans, och predikade uti Judarnas Synagogo; så att en mägtig stor hop; af Judarna, och jemväl af Grekerna, begynte tro.

²Men de Judar, som icke trodde, uppväckte och rette Hedningarnas sinne emot bröderna.

³Så blefvo de der i lång tid, och handlade stadeliga i Herranom, som vittnesbörd gaf till sina nåds ord, och lät ske tecken och under genom deras händer.

⁴Och begynte den menige man i staden söndra sig; så att somlige höllo med Judomen, och somlige med Apostlomen.

⁵Och vardt ett upplopp gjordt af Hedningarna och Judarna, och deras öfverstar, så att de ville öfverfalla dem med våld, och stena dem;

⁶Hvilket då de förnummo, flydde de till de städer i Lycaonien, Lystra och Derben, och den ängden allt deromkring;

⁷Och predikade der Evangelium.

⁸Och en man i Lystra, krank i sina fötter, satt der ofärdig ifrå sine moders lif, och hade aldrig gångit.

⁹Denne hörde Paulum tala. Så såg han på honom, och förmärkte, att han hade tro till att få sina helbregdo.

¹⁰Ty sade han till honom med höga röst: Upprätt dig på dina fötter. Och han sprang upp, och begynte till att gå.

¹¹Då folket såg det Paulus gjort hade, upphofvo de sina röst på Lycaoniskt mål, sägande: Gudar äro komne ned till oss i menniskoliknelse.

¹²Och de kallade Barnabam Jupiter; men Paulum kallade de Mercurius, efter han förde ordet.

¹³Och Jupiters Prest, som var för deras stad, hade oxar och kransar fram för dörrena, och ville samt med folket offra.

¹⁴Då Apostlarna, Paulus och Barnabas, det hörde, refvo de sin kläder sönder, och sprungo ut ibland folket, ropandes;

¹⁵Och sägandes: I män, hvi gören I detta? Vi äre ock menniskor, lika som I, dödelige; och förkunnom eder Evangelium, att I skolen omvändas ifrå denna fåfängheten intill lefvandes Gud, som gjort hafver himmel och jord, och hafvet, och allt det uti dem är;

¹⁶Hvilken i framliden tid hafver låtit alla Hedningar gå sina egna vägar;

¹⁷Ändock han icke lät sig sjelfvan vara utan vittnesbörd, i det han gjorde väl emot oss, gifvandes oss regn och fruktsam tid af himmelen; uppfyllandes vår hjerta med mat, och glädje.

¹⁸Och då de detta sade, stillte de folket med plats, att de icke offrade till dem.

¹⁹Så kommo der någre Judar till utaf Antiochien och Iconien, hvilke så bestämplade med folket, att de stenade Paulum, och släpade honom utu staden, menandes att han var död.

²⁰Och vid Lärjungarna stodo der omkring honom, reste han sig upp, och gick in i staden. Och dagen derefter färdades han dädan med Barnabas till Derben;

²¹Och predikade Evangelium i den staden. Och då de der många lärt hade, kommo de igen till Lystra, och Iconien, och Antiochien;

²²Styrkandes Lärjungarnas själar, och förmanandes att de skulle blifva stadige i trone; och att igenom mycken bedröfvelse måste vi ingå i Guds rike.

²³Och när de hade utvalt Prester för hvar och en församling, och hade bedit och fastat, befallde de dem Herranom, den de uppå trodde.

²⁴Och de foro igenom Pisidien, och kommo in uti Pamphylien.

²⁵Och då de predikat hade i Perge, foro de neder till (den staden) Attalien.

²⁶Och dädan seglade de till Antiochien, dädan de uti Guds nåd befallde voro, till det verk som de uträttat hade.

²⁷Och då de der kommo, hade de tillhopa församlingena, och underviste dem, hvad Gud med dem gjort hade; och att han upplåtit hade trones dörr för Hedningomen.

²⁸Och de blefvo der med Lärjungarna ett godt skifte.