Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Apostlagärningarna 15 Bible Online

Apostlagärningarna 15 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Apostlagärningarna 15

¹Och kommo någre neder af Judeen, och lärde bröderna: Utan I låten eder omskära efter Mose sätt, så kunnen I icke blifva salige.

²Då vardt en tvedrägt och träta, icke den minsta, så att Paulus och Barnabas föllo emot dem; och derföre skickade de att Paulus och Barnabas, och någre andre af dem, skulle uppfara till Apostlarna, och till Presterna i Jerusalem, för detta spörsmålets skull.

³Och så vordo de förfordrade af församlingene, och foro genom Phenicien och Samarien, och förtäljde Hedningarnas omvändelse; och gjorde dermed allom brödromen stor glädje.

⁴När de nu kommo till Jerusalem, vordo de undfångne af församlingene, och af Apostlarna, och de äldsta; och de förkunnade allt det Gud hade gjort med dem.

⁵Då reste sig upp någre af de Phariseers parti, som vid trona tagit hade, sägande att man måste omskära dem, och bjuda uppå att man hålla skulle Mose lag.

⁶Då församlade sig Apostlarna och Presterna, till att ransaka om det ärendet.

⁷Och när nu fast derom frågadt var, stod Petrus upp, och sade till dem: I män och bröder, I veten, att uti förgången tid ibland oss hafver Gud utvalt, att Hedningarna hörde Evangelii ord genom min mun, och trodde.

⁸Och Gud, som hjertat känner, vittnade med dem, gifvandes dem den Helga Anda, så väl som oss;

⁹Och gjorde ingen åtskilnad emellan oss och dem; utan rengjorde deras hjerta genom trona.

¹⁰Hvi fresten I då nu Gud, att I viljen lägga det ok på Lärjungarnas hals, det hvarken våra fäder eller vi bära kunde?

¹¹Utan genom Herrans Jesu Christi nåd tro vi, att vi skole salige varda, såsom ock de.

¹²Då tigde hele hopen, och hörde på Barnabas, och Paulus, som förtäljde hvad tecken och under Gud, genom dem, ibland Hedningarna gjort hade.

¹³När de tystnade, svarade Jacobus, och sade: I män och bröder, hörer mig.

¹⁴Simeon hafver förtäljt, huruledes Gud först sökt hafver, och anammat ett folk till sitt Namn utaf Hedningarna.

¹⁵Och med honom draga öfverens Propheternas ord; såsom skrifvet är:

¹⁶Derefter vill jag komma igen, och åter uppbygga Davids tabernakel, som förfallet är; och vill bota de refvor, som derpå äro, och upprätta det;

¹⁷Att det som qvart är af menniskorna skola spörja efter Herran, och desslikes alle Hedningar, öfver hvilka mitt Namn nämndt är, säger Herren, som allt detta gör.

¹⁸Gudi äro all hans verk kunnig, ifrå verldenes begynnelse.

¹⁹Derföre besluter jag, att man icke skall bekymra dem som af Hedningarna omvändas till Gud;

²⁰Utan att man skrifver dem till, att de hafva återhåll af afgudars besmittelse, och boleri och af det som förqvafdt är, och af blod.

²¹Ty Moses hafver af ålder i alla städer dem som honom predika uti Synagogorna, der han på alla Sabbather läsen varder.

²²Då belefvade Apostlarna och Presterna med hela församlingene, att man utvalde några män af dem, och sände till Antiochien med Paulo och Barnaba; nämliga Judas, som kallades Barsabas, och Silas, som voro yppersta männerna ibland bröderna.

²³Och de fingo dem bref i händerna, vid detta sinnet: Vi Apostlar, och äldste, och bröder, önskom dem brödrom, som äro af Hedningomen uti Antiochien, och Syrien, och Cilicien, helso.

²⁴Efter vi hört hafve, att någre äro utgångne af oss, och hafva förvillt eder med läro, och förvändt edra själar, bjudandes att I skolen låta eder omskära, och hålla Lagen, dem vi det icke befallt hafve;

²⁵Derföre syntes oss endrägteliga i våra församling att taga några män ut, och sända till eder, med oss älskeligom Barnaba och Paulo;

²⁶Som äro de män, som sina själar utsatt hafva, för vårs Herras Jesu Christi Namn.

²⁷Så sände vi nu Judas och Silas, de som ock med munnen skola säga eder det samma.

²⁸Ty dem Helga Anda, och oss, syntes ingen yttermera tunga lägga på eder, utan dessa stycken som af nödene äro;

²⁹Nämliga att I hafven återhåll af thy som afgudom offradt är, och af blod, och af det förqvafdt är, och af boleri; för hvilken stycke om I eder förvaren, så gören I väl. Farer väl.

³⁰När de nu hade fått sin afsked, kommo de till Antiochien; och församlade den meniga man, och fingo dem brefvet.

³¹När de det läsit hade, vordo de glade af den trösten.

³²Men Judas och Silas, efter de ock voro Propheter, förmanade de bröderna med mång ord, och styrkte dem;

³³Och blefvo der i någon tid; och vordo sedan igensände med fred ifrå bröderna till Apostlarna.

³⁴Och Silas täcktes att blifva der.

³⁵Men Paulus och Barnabas vistades i Antiochien, lärandes och förkunnandes Herrans ord, med mångom androm.

³⁶Men efter några dagar sade Paulus till Barnabas: Vi vilje fara tillbaka igen, och bese våra bröder, i alla städer der vi Herrans ord förkunnat hafve, huru de hafva sig.

³⁷Men Barnabas rådde, att de skulle taga med sig Johannem, den ock Marcus kallades.

³⁸Då ville icke Paulus, att den skulle följa dem, som hade trädt ifrå dem i Pamphylien, och icke följt dem till verket.

³⁹Och så skarp vardt deras träta, att den ene skiljdes ifrå den andra. Och Barnabas tog Marcum till sig, och seglade till Cypren.

⁴⁰Men Paulus utvalde Silam, och for sina färde, befallder i Guds nåd af bröderna;

⁴¹Och vandrade omkring i Syrien och Cilicien, styrkandes församlingarna.