Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Apostlagärningarna 16 Bible Online

Apostlagärningarna 16 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Apostlagärningarna 16

¹Och han kom till Derben och Lystra; och si, der var en Lärjunge, benämnd Timotheus, en Judisk qvinnos son, den der trogen var; men fadren var en Grek.

²Den samme hade ett godt rykte af de bröder, som voro i Lystris och Iconien.

³Då ville Paulus, att han skulle fara med honom; och tog och omskar honom, för de Judars skull, som voro i de rum; ty de visste alle, att hans fader var en Grek.

⁴Och der de foro genom städerna, befallde de dem hålla de stadgar, som af Apostlarna och Presterna i Jerusalem beslutne voro.

⁵Och vordo de församlingar stadfäste i trone, och förökades på talet hvar dag.

⁶Då de vandrade genom Phrygien och Galatie landskap, vardt dem förment af den Helga Anda, tala ordet i Asien.

⁷Derföre foro de in i Mysien, och bödo till att fara in i Bithynien; och Anden tillstadde dem icke.

⁸Men då de hade farit genom Mysien, foro de ned till Troadem.

⁹Och en syn syntes Paulo om nattena. En Macedonisk man stod och bad honom, sägandes: Far in i Macedonien, och hjelp oss.

¹⁰Och straxt han hade sett synena, tänkte vi till att fara in i Macedonien; och voro visse deruppå, att Herren hade kallat oss till att predika Evangelium för dem,

¹¹Då vi nu seglade af Troade, kommo vi vår rätta kos till Samothracien, och dagen derefter till Neapolis;

¹²Och dädan till Philippos, som är ypperste staden i Macedonien, och är en fristad. Och vistades vi uti den staden några dagar.

¹³Och om Sabbathsdagen gingo vi ut af staden till älfvena, der man plägade bedja; och satte oss ned, och talade med qvinnor, som der tillsamman kommo.

¹⁴Och en gudelig qvinna, benämnd Lydia, en purpurkrämerska, utaf de Thyatirers stad, lydde till; och Herren öppnade hennes hjerta, att hon gaf akt på det Paulus sade.

¹⁵Och hon lät sig döpa, och allt sitt hus; och bad dem, sägandes: Om I hållen mig derföre att jag tror på Herran, så kommer i mitt hus, och blifver der. Och hon nödgade oss.

¹⁶Och hände sig, då vi gingom till bönen, mötte oss en piga, som hade en spådomsanda, och hon drog sina herrar mycken båtning till, med sin spådom.

¹⁷Hon följde Paulum och oss efter, och ropade, sägandes: Desse männerna äro högsta Guds tjenare, de der eder förkunna salighetenes väg;

¹⁸Och det gjorde hon i många dagar. Men Paulus tog detta illa vid sig, och vände sig om, sägandes till andan: Jag bjuder dig, vid Jesu Christi Namn, att du far ut af henne. Och han for ut i samma stund.

¹⁹Då hennes herrar sågo, att hoppet var borto till deras båtning, togo de fatt på Paulus och Silas, och drogo dem på torget till de öfversta;

²⁰Och antvardade dem Rådherrarna i händer, sägande: Desse männerna göra ena villo i vår stad, efter de äro Judar;

²¹Och lära det sätt, som oss icke höfves anamma eller hålla, efter vi äre Romerske.

²²Och folket lopp ihop med dem; och Rådherrarna refvo deras kläder sönder, och läto hudflänga dem med ris.

²³Och när de hade mycket slagit dem, kastade de dem i fängelse, och befallde fångvaktaren, att han skulle granneliga taga vara på dem.

²⁴Då, efter han fick så sträng befallning, kastade han dem in i innersta fångahuset, och slog en stock öfver deras fötter.

²⁵Om midnattstid voro Paulus och Silas i sina böner, och lofvade Gud med sång; och fångarna hörde dem.

²⁶Och med hast vardt en stor jordbäfning, så att grundvalen i fångahuset bäfvade; och straxt vordo alla dörrarna öppna, och allas deras bojor vordo lösa.

²⁷Då vaknade fångvaktaren, och fick se dörrarna på fångahuset öppna, och drog sitt svärd ut, viljandes dräpa sig sjelf; och mente att fångarna voro bortflydde.

²⁸Då ropade Paulus med höga röst, sägandes: Gör dig sjelfvom intet ondt; ty vi äre alle här.

²⁹Då beddes han ett ljus, och gaf sig derin, och föll ned för Pauli och Sile fötter, bäfvandes.

³⁰Och han hade dem ut, och sade: Herrar, hvad skall jag göra, att jag må blifva salig?

³¹Då sade de: Tro på Herran Jesum, så blifver du och ditt hus saligt;

³²Och talade för honom Herrans ord, och för allom dem som i hans huse voro.

³³Och i samma stunden om natten tog han dem till sig, och tvådde deras sår; och lät sig straxt döpa, och allt sitt folk.

³⁴Och hade dem hem i sitt hus, och gaf dem mat, fröjdandes sig att han med allt sitt hus trodde Gudi.

³⁵Då dager vardt, sände Rådherrarna stadstjenarena, sägande: Släpp de männerna ut.

³⁶Detta talet förkunnade fångvaktaren Paulo: Rådherrarna hafva budit, att I skolen släppas; går fördenskull ut, och farer i frid.

³⁷Då sade Paulus till dem: De hafva hudflängt oss uppenbarliga, utan lag och dom, ändock vi äre Romerske, och kastat oss i fängelse; och vilja nu hemliga hafva oss härut! Nej, icke så; utan komme sjelfve, och tage oss härut.

³⁸Då bådade stadstjenarena Rådherromen dessa ord. Då vordo de förfärade, hörande att de voro Romerske;

³⁹Och kommo dit, och förmante dem; och togo dem ut, bedjande att de utgå skulle af staden.

⁴⁰Då gingo de utu fängelset, och kommo till Lydia; och när de hade sett bröderna, och styrkt dem, foro de sina färde.