Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Apostlagärningarna 20 Bible Online

Apostlagärningarna 20 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Apostlagärningarna 20

¹Då nu upploppet vardt stilladt, kallade Paulus Lärjungarna till sig, och helsade dem, och for sina färde, till att draga in uti Macedonien.

²Och när han hade vandrat genom de landsändar, och förmanat dem med mycket tal, kom han in i Grekeland;

³Och han blef der i tre månader. Och efter Judarna hade satt försåt för honom, när han skulle fara in i Syrien, fick han för råd att vända om igen genom Macedonien.

⁴Och följde honom allt intill Asien Sopater af Bereen; och af Thessalonica Aristarchus, och Secundus, och Gajus af Derbe, och Timotheus; och af Asien Tychicus, och Trophimus.

⁵Desse foro framföre, och bidde oss i Troade.

⁶Men vi seglade af Philippis, efter Påskadagarna, och kommom till dem i Troade innan fem dagar; och töfvade der i sju dagar.

⁷På en Sabbath, då Lärjungarna kommo tillsammans, till att bryta brödet, hade Paulus ett tal för dem, efter han ville annan dagen färdas; och fördröjde han talet intill midnatt.

⁸Och mång ljus voro upptänd i salen, der de församlade voro.

⁹Så satt der en yngling uti ett fenster, benämnd Eutychus, och var förtyngd af svår sömn; och vid Paulus länge talade, tog sömnen honom så svårliga, att han föll ned af tredje bottnen, och vardt upptagen döder.

¹⁰Då steg Paulus ned, och lade sig på honom, och tog omkring honom, och sade: Varer icke bedröfvade; ty själen är ännu uti honom.

¹¹Sedan gick han upp igen, och bröt brödet, och åt; och talade sedan länge med dem, tilldess det dagades; och så färdades han.

¹²Och hade de den ynglingen fram lefvandes; och voro deraf icke litet tröstade.

¹³Men vi stegom till skepps, och forom dädan till Asson, aktande der intaga Paulum; ty han hade så skickat, och han ville fara landvägen.

¹⁴När vi tillhopakommom i Asson, togom vi honom in, och kommom sedan till Mitylenen.

¹⁵Dädan seglade vi, och kommom dagen nästefter in mot Chium; och så dagen derefter kommom vi till Samum, och töfvade i Trogillio; och nästa dagen efter kommom vi till Miletum.

¹⁶Ty Paulus hade satt sig före att segla framom Ephesus, på det att han icke skulle förtöfva sig i Asien; ty han hastade sig, om möjeligit hade varit, att han kunde varit i Jerusalem om Pingesdagarna.

¹⁷Och sände han af Mileto båd till Ephesum, och kallade till sig Presterna i församlingene.

¹⁸När de kommo till honom, sade han till dem: I veten, huruledes jag hafver varit när eder alltid, ifrå första dagen jag kom in i Asien;

¹⁹Tjenandes Herranom med all ödmjukhet, och med många tårar och frestelser, som mig vederforos af Judarnas försåt;

²⁰Så att jag hafver intet försummat, det eder kunde vara till nytto, att jag ju hafver förkunnat eder, och lärt eder uppenbarliga och synnerliga;

²¹Betygandes både för Judar och Greker den bättring som är inför Gud, och den tro som är till vår Herra Jesum Christum.

²²Och nu si, jag, bunden i Andanom, färdas till Jerusalem, icke vetandes hvad mig der öfvergå skall;

²³Utan den Helge Ande i alla städer betygar och säger, att bojor och bedröfvelse står mig före.

²⁴Dock aktar jag det intet, ej heller är mig sjelfvom mitt lif kärt; på det jag skall fullkomna mitt lopp med glädje, och det ämbete som jag anammat hafver af Herranom Jesu, till att betyga Evangelium om Guds nåd.

²⁵Och nu si, jag vet, att härefter fån I icke se mitt ansigte, I alle, der jag framfarit hafver och predikat Guds rike.

²⁶Derföre betygar jag eder på denna dagen, att jag oskyldig är för allas blod;

²⁷Ty jag hafver icke försummat, med mindre jag hafver förkunnat eder allt Guds råd.

²⁸Så hafver nu akt på eder, och på allan hjorden, i hvilkom den Helge Ande hafver eder satt till Biskopar, att regera Guds församling, hvilka han hafver förvärfvat med sitt blod.

²⁹Ty jag vet det att, sedan jag skiljs ifrån eder, skola komma ibland eder svåra ulfvar, de der hjorden icke spara skola.

³⁰Och af eder sjelfvom skola män uppkomma, som tala skola det orätt är, och draga lärjungar till sig.

³¹Derföre vaker, och tänker uppå, att jag i tre år, natt och dag, icke hafver återvändt förmana hvar och en, med tårar.

³²Och nu, bröder, befaller jag eder Gudi, och hans nåds orde, hvilken mägtig är uppbygga eder, och gifva eder arfvedel ibland allom dem som helgade varda.

³³Ingens mans silfver, eller guld, eller kläder hafver jag begärat.

³⁴Men I veten sjelfve, att dessa händerna hafva tjent till min nödtorft, och deras som med mig voro.

³⁵All ting hafver jag vist eder, att så måste man arbeta, och upptaga de svaga, och tänka på Herrans Jesu ord, som han sade: Saligare är gifva än taga.

³⁶Och när han detta sagt hade, föll han på sin knä, och bad med allom dem.

³⁷Och vardt en stor gråt med allom dem; och de föllo Paulo om halsen, och kysste honom;

³⁸Sörjande mest för det ordets skull, som han sagt hade, att de skulle icke mer få se hans ansigte. Och så följde de honom till skepps.