Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Apostlagärningarna 21 Bible Online

Apostlagärningarna 21 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Apostlagärningarna 21

¹Som nu skedde att vi lade af dädan, och foro ifrå dem, kommom vi rätta kosen till Coum; och dagen nästefter till Rhodum, och dädan till Patara.

²Och der fingo vi ett skepp, som aktade sig till Phenicien; der stego vi uti, och ladom utaf.

³Och som Cypren begynte komma oss i sigte, lätom vi det på vänstra handene, och segladom till Syrien, och kommom till Tyrum; ty der lossade skeppet upp laddningena.

⁴Och efter vi funne der Lärjungar, blefvo vi der i sju dagar. Och de sade Paulo genom Andan, att han skulle icke fara upp till Jerusalem.

⁵Och då de dagar förlupne voro, drogo vi våra färde; och de följde oss alle, samt med hustrur och barn, tilldess vi kommom utu staden; och på stranden fölle vi på knä, och bådom.

⁶Och sedan vi hade helsat hvarannan, ginge vi till skepps; och de gingo till sitt igen.

⁷Men vi höllo seglatsen fram ifrån Tyro, och kommom neder till Ptolemais; och der hel sade vi bröderna, och blefve der en dag med dem.

⁸Dagen derefter kommom vi, som vorom med Paulo, till Cesareen; och gingom in uti Philippi Evangelistens hus, hvilken en var af de sju, och blefvom när honom.

⁹Och han hade fyra döttrar, jungfrur som propheterade.

¹⁰Och medan vi vorom der i många dagar, kom der en Prophet till utaf Judeen, benämnd Agabus.

¹¹Då han var kommen till oss, tog han Pauli bälte, och band sig fötter och händer, och sade: Det säger den Helge Ande: Den man, som detta bältet tillhörer, skola Judarna så binda i Jerusalem, och antvarda honom i Hedningahänder.

¹²När vi detta hörde, bådom vi, och de som utaf den staden voro, att han icke skulle draga upp till Jerusalem.

¹³Då svarade Paulus, och sade: Hvad gören I, gråtandes, och bedröfvandes mitt hjerta? Jag är redebogen icke allenast bindas, utan jemväl dö i Jerusalem, för Herrans Jesu Namns skull.

¹⁴Och efter han lät intet säga sig, gåfve vi oss tillfrids, sägande: Varde Herrans vilje.

¹⁵Efter de dagar redde vi oss till, och forom upp till Jerusalem.

¹⁶Och kommo någre Lärjungar med oss af Cesareen, de der med sig hade en gamlan Lärjunga, som var af Cypren, benämnd Mnason, när hvilkom vi gästa skulle.

¹⁷Och när vi kommom till Jerusalem, undfingo oss bröderna gerna.

¹⁸Dagen derefter gick Paulus med oss in till Jacobum; och alle de äldste församlades;

¹⁹Då han dem helsat hade, förtäljde han dem alltsammans, det ena med det andra, som Gud gjort hade, genom hans tjenst, ibland Hedningarna.

²⁰Då de det hörde, prisade de Herran, och sade till honom: Du ser, käre broder, huru mång tusend Judar äro som tro; och alle hafva nit om lagen.

²¹Och de hafva hört af dig, att du lärer alla de Judar, som bo ibland Hedningarna, att de skola träda ifrå Mose lag; sägandes, att de icke skola omskära sin barn, och icke vandra efter som vant är.

²²Hvad är det då? Den menige man måste ändtliga församlas; ty de få väl höra, att du äst kommen.

²³Så gör nu, som vi säge dig: Vi hafve här fyra män, som löfte hafva på sig;

²⁴Dem tag till dig, och rena dig med dem, och bekosta der något uppå att de raka sitt hufvud; och deraf kunna alle veta, att det är intet som de hört hafva om dig; utan att du ock så vandrar, att du ock håller lagen.

²⁵Men de Hedningar, som vid trona tagit hafva, dem hafve vi tillskrifvit, och beslutit att de intet sådant behöfva att hålla; utan att de taga sig vara för det afgudom offradt är, och för blod, och för det som förqvafdt är, och för boleri.

²⁶Dagen derefter tog Paulus männerna till sig, och lät rena sig med dem; och gick in i templet, förkunnandes att reningsdagarna voro fullbordade, tilldess utoffradt var, för hvar och en af dem.

²⁷Då de sju dagar när ute voro, och de Judar, som voro af Asien, fingo se honom i templet, upprette de allt folket, och togo fatt på honom,

²⁸Ropande: I män af Israel, hjelper; detta är den man, som alla allestäds lärer, emot folket, emot lagen, och emot detta rummet; och derutöfver hafver han dragit Greker in i templet, och gjort detta helga rummet oskärdt.

²⁹Ty de hade sett Trophimus af Epheso i staden med honom, och mente att Paulus hade haft honom in i templet.

³⁰Och vardt ett upplopp i hela staden, och folket församlades, och togo Paulum, och drogo honom utu templet. Och straxt vordo portarna tilläste.

³¹Och som de ville dräpit honom, fick den öfverste höfvitsmannen för krigsfolket båd, huru hela Jerusalem var upprest.

³²Då tog han straxt till sig krigsknektarna och höfvitsmännerna, och kom löpandes till dem; och när de fingo se höfvitsmannen och krigsknektarna, vände de igen att slå Paulum.

³³Och gick höfvitsmannen fram, och tog fatt på honom, och lät binda honom med två kedjor; och sporde ho han var, eller hvad han gjort hade.

³⁴Men ibland folket ropade den ene så, och den andre så; och efter han kunde intet förfara det visst var, för sorlets skull, lät han föra honom i lägret.

³⁵Och när han kom till trapporna, hände sig att krigsknektarna måste bära honom, för öfvervålds skull, som gick af folkena.

³⁶Ty der följde ganska mycket folk efter, och ropade: Tag bort honom!

³⁷Och som nu Paulus begynte komma in i lägret, sade han till höfvitsmannen: Må jag ock tala med dig? Då sade han: Kan du tala Grekisko?

³⁸Äst icke du den Egyptiske mannen, som för dessa dagar gjorde ett upplopp, och hade ut i öknena fyratusend mördare?

³⁹Då sade Paulus: Jag är en Judisk man, af Tarsen i Cilicien, en borgare i den namnkunniga staden; jag beder dig, städ till att jag må tala till folket.

⁴⁰Och han tillstadde det. Då stod Paulus på trappone, och tecknade till folket med handene. Då nu vardt en stor tysta, talade han till dem på Ebreiskt mål, sägandes: