Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Apostlagärningarna 4 Bible Online

Apostlagärningarna 4 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Apostlagärningarna 4

¹Då de nu talade till folket, kommo dertill Presterna, och föreståndaren i templet, och de Sadduceer;

²Och togo det illa vid sig, att de lärde folket, och förkunnade, i Jesu, uppståndelsen ifrå de döda;

³Och togo fatt på dem, och satte dem i häktelse, till annan dagen; ty det var redo aftonen.

⁴Men månge af dem, som orden hört hade, trodde; och vardt talet på männerna vid femtusend.

⁵Så begaf det sig dagen derefter, att deras öfverste och äldste, och Skriftlärde i Jerusalem;

⁶Och Hannas öfverste Prest, och Caiphas, och Johannes, och Alexander, och så månge som voro af öfversta Prestaslägtet, församlade sig;

⁷Och hade dem fram för sig, och frågade dem: Af hvad magt, eller i hvad namn, hafven I detta gjort?

⁸Petrus, full med den Helga Anda, sade till dem: I öfverste för folket, och äldste i Israel;

⁹Efter vi i dag blifve dömde för denna välgerningen på denna sjuka mannen, genom hvilka han är helbregda vorden;

¹⁰Så skall det eder allom vetterligit vara, och allo Israels folke, att genom Jesu Christi Nazareni Namn, den I korsfäst hafven, den Gud uppväckt hafver ifrå de döda, står nu denne helbregda för eder.

¹¹Han är den stenen, som af eder, byggningsmännerna, förkastad är; och är vorden en hörnsten;

¹²Och i ingom androm är salighet; ty det är icke heller något annat Namn under himmelen menniskomen gifvet, i hvilko vi skole salige varda.

¹³När de sågo sådana allvarlighet i Petro och Johanne, och funno dock att de voro olärde och lekmän, förundrade de sig, och drogo känslo på dem, att de hade varit med Jesus.

¹⁴Och mannen sågo de ståndandes der när dem, som helbregda var gjorder; ty de kunde der intet emot säga;

¹⁵Utan bödo dem gå ut af Rådet, och handlade sedan emellan sig;

¹⁶Sägande: Hvad skole vi göra åt dessa männerna? Ty ett uppenbart tecken är gjordt af dem, och är kunnigt allom dem som bo i Jerusalem; och vi kunne icke neka det.

¹⁷Men på det att det icke skall vidare utkomma ibland folket, vilje vi allvarliga förbjuda dem, att de härefter icke tala i detta Namnet för någro mennisko.

¹⁸Och de kallade dem, och bödo, att de ingalunda mer tala eller lära skulle i Jesu Namn.

¹⁹Då svarade Petrus och Johannes, och sade till dem: Om det är rättfärdigt för Gudi, att vi höre eder mer än Gud, derom mån I sjelfve döma.

²⁰Ty vi kunne icke förtiga det vi sett och hört hafve.

²¹Då hotade de dem, och läto gå dem, intet finnandes huruledes de kunde pina dem, för folkets skull; ty alle prisade Gud för det som skedt var.

²²Ty mannen var öfver fyratio år, på hvilkom detta helbregda tecknet skedt var.

²³Sedan de läto dem gå, kommo de till sina, och kungjorde dem allt det de öfverste Presterna och äldste till dem sagt hade.

²⁴Då de det hörde, upphofvo de endrägteliga sina röst till Gud, och sade: Herre, du äst Gud, som gjort hafver himmel och jord, hafvet, och allt det som deruti är;

²⁵Du, som genom din tjenares Davids mun sagt hafver: Hvi hafva Hedningarna upprest sig, och folket tagit sig före det fåfängt är?

²⁶Jorderikes Konungar trädde tillhopa, och Förstarna församlade sig ihop, emot Herran, och emot hans Christ.

²⁷Sannerliga församlade sig emot din heliga Son, Jesum, den du smort hafver, både Herodes, och Pontius Pilatus, med Hedningarna och Israels folk;

²⁸Till att göra hvad din hand och råd tillförene beslutit hade, att ske skulle.

²⁹Och nu, Herre, se till deras trug, och gif dina tjenare, att de med all tröst tala din ord;

³⁰Uträckandes dina hand dertill, att sundhet, och tecken, och under måga göras genom din heliga Sons Jesu Namn.

³¹Och då de bedit hade, rördes rummet, der de uti församlade voro; och de vordo alle fulle af dem Helga Anda, och talade Guds ord med tröst.

³²Och uti hela hopen, som trodde, var ett hjerta och en själ; och ingen af dem sade något vara sitt af det han ägde; utan all ting voro dem menlig.

³³Och Apostlarna båro med stora kraft vittnesbörd till Herrans Jesu Christi uppståndelse; och stor nåd var öfver dem alla.

³⁴Och ingen var heller ibland dem, som något fattades; ty så månge, som åkrar eller hus ägde, de sålde dem, och båro värdet för det som de sålt hade;

³⁵Och lade fram för Apostlarnas fötter; och delades hvarjom och enom, efter som honom behof var.

³⁶Men Joses, som ock kallades af Apostlarna Barnabas, det uttydt är, hugsvalelsens son, en Levit, bördig af Cypren;

³⁷Han hade en åker, den sålde han; och bar fram värdet, och ladet för Apostlarnas fötter.