Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Hebreerbrevet 10 Bible Online

Hebreerbrevet 10 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Hebreerbrevet 10

¹Ty lagen hafver skuggan af det tillkommande goda, och icke sjelfva varelsen. Årliga måste man offra alltid enahanda offer, och kan icke göra dem fullborda, som det offra;

²Annars hade det återvändt offras; efter de, som så offra, hade sedan intet samvet haft af synder, när de hade ena reso varit rene gjorde;

³Utan dermed sker en åminnelse på synderna hvart år;

⁴Ty omöjeligit är genom oxablod och bockablod borttaga synder.

⁵Derföre, då han kommer i verldena, säger han: Offer och gåfvor hafver du icke velat; men kroppen hafver du mig beredt.

⁶Bränneoffer och syndoffer behaga dig icke.

⁷Då sade jag: Si, jag kommer; i bokene är skrifvet om mig, att jag skall göra din vilja, o Gud.

⁸Tillförene, då han sade: Offer och gåfvor, bränneoffer och syndoffer hafver du icke velat; icke behaga de dig heller, hvilke efter lagen offras;

⁹Då sade han: Si, jag kommer, till att göra, o Gud, din vilja. Der tager han det första bort, att han det andra insätta skall;

¹⁰I hvilkom vilja vi helgade ärom ena reso, genom Jesu Christi kropps offer.

¹¹Och hvar och en Prest är insatt, att han dageliga skall sköta Gudstjensten, och ofta offra enahanda offer, hvilka aldrig kunna borttaga synder.

¹²Men denne, då han hade offrat ett offer för synderna, det evinnerliga gäller, sitter han på Guds högra hand;

¹³Och väntar nu, tilldess hans ovänner lagde varda, honom till en fotapall.

¹⁴Ty med ett offer hafver han evinnerliga fullkomnat dem, som helige varda.

¹⁵Det betygar oss ock den Helge Ande; ty då han tillförene sagt hade:

¹⁶Det är det Testamentet som jag dem göra vill, efter de dagar, säger Herren: Jag vill gifva min lag i deras hjerta, och i deras sinne vill jag skrifva dem;

¹⁷Och deras synder och orättfärdighet vill jag icke mer ihågkomma.

¹⁸Der nu sådana förlåtelse är, der är icke mer offer för synder.

¹⁹Efter vi nu hafve, käre bröder, frihet till att ingå uti det helga, genom Jesu blod;

²⁰Hvilken han oss beredt hafver till en ny och lefvande väg, genom förlåten, det är, genom sitt kött;

²¹Och hafvom en öfversta Prest öfver Guds hus;

²²Så låt oss framgå med ett sannskyldigt hjerta, uti en fullkomlig tro, bestänkte i hjertan ifrån ett ondt samvet, och tvagne om kroppen med rent vatten.

²³Och låt oss hålla hoppsens bekännelse ovikliga; ty han är trofast, som det lofvat hafver.

²⁴Och låt oss akta på oss inbördes, till att uppväcka till kärlek och goda gerningar;

²⁵Icke öfvergifvandes vår församling, såsom somlige för sed hafva; utan förmaner eder inbördes, och det dess mer, att I sen huru dagen nalkas.

²⁶Ty om vi sjelfviljande syndom, sedan vi förstått hafve sanningen, då står oss intet offer igen för synderna;

²⁷Utan en förskräckelig domsens förbidelse, och eldsens nit, som motståndarena förtära skall.

²⁸Ho som bryter Mosi lag, han måste dö utan barmhertighet, efter tu eller tre vittne.

²⁹Huru mycket större näpst, menen I, förtjenar den som Guds Son förtrampar, och Testamentsens blod såsom orent aktar, genom hvilket han helgad är, och försmädar nådenes Anda?

³⁰Ty vi kännom den som sade: Hämnden är min; jag skall vedergällat, säger Herren; och åter: Herren skall döma sitt folk.

³¹Det är gräseligit falla uti lefvandes Guds händer.

³²Men kommer ihåg de framledna dagar, i hvilkom I upplyste voren, och stoden en stor törning i bedröfvelsen;

³³Endels, då I sjelfve, genom hädelse och bedröfvelse, ett vidunder vorden; och endels, då I sällskap haden med dem, som det så går.

³⁴Ty I hafven delaktige varit af de bedröfvelser, som af minom bojom gingo, och med fröjd lidit edra ägodelars försköfling, vetandes att I när eder sjelfva bättre och blifvande ägodelar hafven i himmelen.

³⁵Så kaster icke nu bort edra tröst, som en stor lön hafver.

³⁶Ty tålamodet är eder behof; på det I mågen göra Guds vilja, och få det som lofvadt är.

³⁷Ty ännu en liten tid, så kommer den som komma skall, och fördröjer icke.

³⁸Men den rättfärdige skall lefva af tron; och hvilken sig undandrager, han skall icke behaga mine själ.

³⁹Men vi ärom icke de, som oss undandrage till förtappelse; utan af dem som tro, och frälsa själena.