Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Hebreerbrevet 6 Bible Online

Hebreerbrevet 6 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Hebreerbrevet 6

¹Derföre vilje vi låta bestå den lärdom, som lyder på begynnelsen till ett Christeligit lefverne, och taga det före som till fullkomligheten drager; icke på nytt läggande grunden till bättring af döda gerningar, till trona på Gud;

²Till döpelsen, till lärdom, till händers påläggning, till de dödas uppståndelse, och till den eviga domen.

³Och det vilje vi göra, om Gud annars det tillstäder.

⁴Ty det är omöjeligit att de, som en gång upplyste äro, och smakat hafva den himmelska gåfvan, och delaktige vordne äro af den Helga Anda;

⁵Och smakat hafva det goda Guds ord, och den tillkommande verldenes kraft;

⁶Om de affalla, och på nytt sig sjelfvom korsfästa Guds Son, och för spott hålla; att de skola igen förnyas till bättring.

⁷Ty jorden, som indricker regnet, som ofta kommer på henne, och bär dem beqväma örter som henne bruka, hon får välsignelse af Gudi;

⁸Men den törn och tistel bär, hon är odugelig, och närmast förbannelsen; hvilkens ändalykt är, att hon skall brännas.

⁹Men vi förse oss, I älskelige, till eder det bättre är, och det salighetene närmer är; ändock vi så talom.

¹⁰Ty Gud är icke orättvis, att han förgäter edra gerning och arbete i kärlekenom, som I bevisat hafven på hans Namn, då I tjenten helgonen, och ännu tjenen.

¹¹Men vi begäre, att hvar och en af eder den samma flit bevisar, till att hålla hoppet fast allt intill ändan;

¹²Att I icke tröge blifven, utan deras efterföljare, som genom trona och långmodighet få det arf, som utlofvadt är.

¹³Ty när Gud lofvade Abrahe, då han ingen större hade der han vid svärja kunde, svor han vid sig sjelf,

¹⁴Och sade: Sannerliga, jag vill välsigna dig, och föröka dig.

¹⁵Och så, efter han i tålamod förbidde, fick han det som utlofvadt var.

¹⁶Ty menniskorna svärja vid den der större är än de, och dem emellan blifver en ände på alla trätor, om det stadfäst blifver med en ed.

¹⁷Men då Gud ville rikeliga bevisa arfvingomen till löftet sins uppsåts fasthet, lade han der en ed uppå;

¹⁸Att vi genom tu ovikelig ting, i hvilkom omöjeligit är att Gud ljuga skulle, ena starka tröst hafva skullom, vi som dertill flytt hafve, att vi måtte få det hopp som tillbudet är;

¹⁹Hvilket vi hålle, såsom ett säkert och fast vår själs ankare; det ock ingår intill det som innanför förlåten är;

²⁰Dit Förelöparen för oss ingången är, Jesus, en öfverste Prest vorden till evig tid, efter Melchisedeks sätt.