Read nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) Apostlagärningarna 20 Bible Online

Apostlagärningarna 20 - nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) bible

Apostlagärningarna 20

¹När allt blivit lugnt igen, kallade Paulus samman lärjungarna och uppmuntrade dem. Sedan tog han farväl av dem och började sin resa till Makedonien.

²Han reste genom området och uppmuntrade de troende och när han kom fram till Grekland,

³stannade han där i tre månader. Han skulle just segla vidare till Syrien när några judar hade gjort upp planer på att döda honom och han bestämde sig därför att fara tillbaka upp genom Makedonien.

⁴Med honom reste Sopatros, Pyrrhos son från Beroia, Aristarchos och Secundus från Thessalonike, Gaius från Derbe, Timotheos samt Tychikos och Trofimos från provinsen Asien.

⁵De reste i förväg över till Troas och väntade på oss[95] där.

⁶Efter det osyrade brödets högtid[96] seglade sedan vi andra från Filippi och fem dagar senare mötte vi dem i Troas där vi stannade en vecka.

⁷Dagen efter sabbaten när vi hade samlats för att bryta bröd tillsammans, talade Paulus till de troende och eftersom han skulle resa från Troas nästa dag, höll han på ända till midnatt.

⁸Rummet på övre våningen där vi var samlade var upplyst av många oljelampor

⁹och en ung man som hette Eutychos hade satt sig i fönstret. Men när Paulus talade så länge, somnade han djupt och föll i sömnen ner från tredje våningen och var död när man lyfte upp honom.

¹⁰Paulus kom då ner och lade sig över honom och tog honom i sina armar och sa: ”Oroa er inte, han lever!”

¹¹Så gick han tillbaka upp och bröt brödet och åt. Sedan fortsatte Paulus att tala ända fram till gryningen innan han till slut lämnade dem.

¹²Men den unga mannen fördes hem levande till stor lättnad för alla.

¹³Vi gick ombord och avseglade till Assos där vi skulle ta med Paulus som hade bestämt det så, eftersom han ville ta landvägen dit.

¹⁴När vi mötte honom i Assos, tog vi honom ombord och reste ner till Mitylene.

¹⁵Därifrån seglade vi vidare och passerade nästa dag Chios. Dagen därpå lade vi till vid Samos och en dag senare var vi framme i Miletos.

¹⁶Paulus hade bestämt sig för att resa förbi Efesos för att inte bli uppehållen i provinsen Asien, eftersom han ville hinna till Jerusalem till pingsthögtiden.

¹⁷Men från Miletos skickade han ändå ett meddelande till församlingsledarna i Efesos att komma till honom.

¹⁸När de hade anlänt, sa han till dem: ”Ni vet hur jag har hela tiden varit hos er ända från den dag då jag först kom till provinsen Asien.

¹⁹Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar som drabbat mig genom judarnas angrepp.

²⁰Jag har aldrig tvekat att säga något som kunde vara till nytta för er, utan har undervisat er både offentligt och i hemmen.

²¹Jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att vända om till Gud och tro på vår Herre Jesus.

²²Men nu drivs jag av Anden[97] att resa tillbaka till Jerusalem, trots att jag inte vet vad som väntar mig.

²³Det enda jag vet är att den heliga Anden i stad efter stad har sagt till mig att fängelse och lidande ligger framför mig.

²⁴Men för mig är livet inget värt om jag inte får slutföra mitt lopp och den uppgift som Herren Jesus har gett mig, att vittna om evangeliet om Guds nåd.

²⁵Och nu vet jag att ni aldrig kommer att få se mig igen, alla ni som jag har besökt och undervisat om Guds rike.

²⁶Därför vill jag säga er idag att jag inte är skyldig om någon av er går förlorad,

²⁷för jag har utan att tveka meddelat er hela Guds plan.

²⁸Vaka nu noga över er själva och den hjord som den heliga Anden har satt er till ledare för! Var som herdar för Guds församling, den hjord som han har köpt med sitt eget blod.

²⁹Jag vet att när jag lämnar er kommer glupska vargar att komma in bland er och de kommer inte att skona hjorden.

³⁰Några av er kommer själva att förvränga sanningen och försöka få anhängare bland lärjungarna.

³¹Var därför på er vakt! Kom ihåg att jag under tre år personligen har väglett var och en av er dag och natt under tårar.

³²Jag anförtror er nu åt Gud och hans nådefulla ord, det som bygger upp er och ger er ett arv bland dem som helgats.

³³Jag har aldrig krävt att få silver eller guld eller kläder av någon,

³⁴utan som ni vet har jag med egna händer försörjt både mig själv och mina medhjälpare.

³⁵Jag ville genom mitt eget handlande visa att man ska hjälpa de fattiga genom hårt arbete. Kom ihåg att Herren Jesus sa: ’Det är lyckligare att ge än att få.’ ”

³⁶När Paulus sedan slutat tala, föll han på knä och bad tillsammans med dem alla.

³⁷De grät högt och omfamnade honom och kysste honom.

³⁸Det som bedrövade dem allra mest var att han sa att de aldrig mer skulle ses igen. Sedan följde alla honom ner till fartyget.